Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket — våra fäders språk och vårt eget - Många dialekter - Vårt språk i gamla tider - Runinskrifterna - Lagspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett egenartat och ålderdomligt folkspråk talas på
Gotland. Ända från äldsta tider har gotländskan
skarpt skilt sig från dialekterna på fastlandet.
Dialektskillnader finner man främst i ljuden,
böjningsformerna, syntaxen, satsmelodin och ordförrådet.
Sydsvenska mål uttalar t. ex. r vid tungroten bak i
munnen men l alltid tunt med tungspetsen mot
övertänderna, medan nordligare dialekter har tungspets-r
och i vissa ställningar s. k. tjockt l med tungspetsen
mot gomtaket. Norrländska mål, dalmål och
nordliga sveamål uttalar g och k lena inte bara i början
av ord utan också framför trycksvag stavelse, t. ex.
bättjen ( = bäcken), skojjen ( = skogen),dens. k.
norrländska förmjukningen. Bestämd singularis på -a hos
feminina substantiv, t. ex. sola ( = solen), jänta ( =
jäntan), dominerar i svenska dialekter men saknas
framför allt i sydsvenska mål, vissa centrala sveamål
och somliga dalmål. I norrländska mål används
bestämd form av substantiven i långt större
utsträckning än i riksspråket, t. ex. nopp blåbära (= plocka
blåbär, eg. blåbären). Hur dalkarlar, värmlänningar
och norrbottningar känns igen på satsmelodin torde
vara allmänt känt, och som exempel på skillnader i
ordförrådet kan slutligen nämnas, att i Skåne
hugger man säden, i Småland och Östergötland mejar
man den och sätter den i travar eller rökar, i
Södermanland och Uppland skär man den och sätter den i
skylar. (Om de svenska folkmålen i Finland se
under Finlands språk.)
Emellertid finns nu i Sverige ganska få personer
som inte kan tala annat än sin dialekt. Det språk som
närmast motsvarar skriften, det som talas från
predikstolen, scenen, katedern osv., är ju nästan
enhetligt över hela Sverige. Detta riksspråk har närmast
framgått ur dialekterna i Mälardalens provinser
men är också påverkat från andra håll. I våra dagar
utbreder sig det stockholmsfärgade riksspråket
mycket hastigt tack vare de sociala omvälvningarna,
folkundervisningen, pressen, radion och de underlättade
kommunikationerna.
Vårt språk i gamla tider
Det berömda guldhornet från Gallehus anses
härstamma från början av 400-talet e. Kr. Det har
inskriften: Ek hlewagastiR holtijaR horna tawido, dvs.
»jag Legäst från Hult (Holstein) gjorde hornet».
Språket är urnordiska och kan anses ha varit
gemensamt för alla skandinaver. Ännu tidigare, före Kristi
födelse, hade alla germaner ett språk, det urgermanska,
och flera tusen år dessförinnan var de germanska
språkens anmoder identisk också med indiernas,
persernas, armeniernas, grekernas, slavernas, romarnas och
kelternas urspråk. Från detta språk, det
urindoeuro-peiska, härstammar de flesta europeiska språken, och
även stockholmsk springpojksslang är en ättling av
denna vördnadsvärda urmoder.
________________________ SVENSKA SPRÅKET 33 I 7
Framemot vikingatiden (800-1000) undergick det
skandinaviska språket stora förändringar. En mängd
obetonade stavelser föll bort, så att orden ofta blev
endast hälften så långa som i urnordiskan, t. ex.
Legäst av hlewagastiR, vokalerna förändrades genom
»omljud» och av »brytning», gäst av gastiR resp, jord
av eröu, konsonantgrupper drogs ihop, enkla
konsonanter övergick i vissa ställningar till andra ljud osv.
Dessa förändringar var inte riktigt desamma i de
västra som i de östra delarna av Norden, och därav
kommer det sig, att man vid denna tid kan börja tala
om ett västnordiskt språk (norska och isländska) och
ett östnordiskt (svenska och danska).
Runinskrifterna
De viktigaste språkminnesmärkena från denna tid
är runinskrifterna, i vårt land ungefär 2 500 st. De
flesta runstenarna är resta till minne av avlidna, och
avfattningen är oftast gjord enligt den enkla formen:
N. N. lät resa denna sten över N. N. sin fader (broder,
son, make osv.). Några inskrifter visar dock mera
omväxlande språkprov, t. ex. den berömda Rökstenen
i Östergötland från 800-talet, där man bland annat
läser:
Aft uAmup stantA runAR pAr, in uArin fApi fApiR
Aft fAikian sunu.
Runinskriften med endast sexton tecken återger
dåligt språkets verkliga ljud. De ovannämnda orden
torde ha uttalats ungefär så: aft WæmoÖ standa runaR
pär; en Warin fäöi faÖiR aft fæighian sunu, dvs.:
»Efter Vemod stå dessa runor; och (hans) fader Varin
skrev (dem) efter (sin) till döden hemfallne son».
-Som man ser, skiljer sig 800-talets svenska avsevärt
från vår tids. Orden var ofta längre (standa nu: stå,
sunu nu: sonj, de hade helt andra ljud (ex. i samtliga
ord), orden böjdes på annat sätt (sunu, fæighianj, nu
utdöda ord användes (fä^i, fæighianj osv. - Denna
första period i svenskans historia brukar man kalla
den runsvenska. Den sträcker sig från omkring 800 till
1225. Under denna tid och ett stycke in på nästa
period kan svenskan knappast skiljas från danskan, men
under medeltiden förändrar sig sistnämnda språk
småningom i synnerhet därigenom att p, t, k efter
vokal övergår till b, d, g och gh under liknande
omständigheter till v, och att vokalerna i trycksvag
slutstavelse genomgående »försvagas» till e, medan svenskan
bibehåller de gamla ljuden. På 1300-talet kan man
börja tala om ett speciellt svenskt språk.
Lagspråket
Tiden 1225-1375 kallas den klassiska
fornsven-skans. Från 1200-talet stammar nämligen vår äldsta
bevarade handskriftslitteratur. Äldst är ett stycke ur
den äldre Västgötalagen. Från tiden omkring 1285 är
en yngre fullständig handskrift av samma lag, och
från början av 1300-talet är t. ex. Upplandslagen, Sö-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
