Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk konst — svensk konst under sex sekel - Måleri - Åttiotalet och nittiotalet - Den nya tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3328 SVENSK KONST ____________________________________
dare av figurmålaren Fredrik Westin och av
porträttmålaren Pehr Krafft d. y. (se bild vid Gustav
IV Adolf), medan romantiken företräddes av den
melankoliske landskapsmålaren Carl Johan
Fahl-crantz och historie- och porträttmålaren Johan
Gustaf Sandberg, upphovsman till freskerna i Gustav
Vasas gravkapell i Uppsala domkyrka. Århundradets
förra hälft var amatörernas gyllene tid. Särskilt är de
målande officerarna talrika; en och annan av dem
uppnådde verkligt konstnärskap, som porträttmålaren
Olof Johan Södermark.
Från 1800-talets mitt börjar en långsam
uppblomst-ring inom måleriet. I hemlandet verkade den
förträfflige porträttmålaren Uno Troili, den
vildromantiske landskaps- och marinmålaren Marcus Larsson,
ett bisarrt egenartat målargeni, som nådde
internationellt rykte, den framstående koloristen Johan
Fredrik Höckert (se d. o.) och den enkelt saklige
italien-inspirerade G. W. Palm. Samtidigt vann akvarellisten
Egron Lundgren berömmelse ute i stora världen med
sina eleganta arbeten från Italien, Spanien, England
och Indien, och i Düsseldorf samlades en hel koloni
av svenska målare, bl. a. Kilian Zoll, Ferdinand
Fagerlin och August Jernberg, av vilka många
stannade där för alltid. På 1870-talet börjar de unga
svenska målarna allmänt söka sin utbildning i Paris
och ta lärdom av franska mästare. Landskapsmålaren
Alfred Wahlberg tog intryck av
Fontainebleausko-lan. Historiemålarna Nils Forsberg, som vann stor
framgång med sin realistiska och gripande målning
En hjältes död, och Gustaf Cederström studerade
också i Paris, medan Carl Gustaf Hellqvist, känd
bl. a. för sina sakligt hållna historiemålningar, och
Julius Kronberg, uppskattad för sina dekorativa
praktstycken, utbildade sig i Tyskland, liksom Gustaf
Rydberg, vars blonda färgskala dock går tillbaka på
franska intryck. Samtida med dem var den
framstående porträtt- och historiemålaren Georg von Rosen.
Åttiotalet och nittiotalet
Aldrig förr hade Sverige haft en så talrik
generation av högt begåvade unga konstnärer som den som
på 1880-talet studerade i Paris. En revolt uppstod
mot de föråldrade och stillastående förhållandena i
den konstnärliga världen hemma i Sverige, och
Konstnärsförbundet bildades. Hit hörde Christian
Eriksson, Per Hasselberg, Ernst Josephson, Carl
Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Karl
Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh (se
specialart. om Josephson, Larsson, Liljefors och Zorn). Till
samma generation, men stående utanför denna krets,
hörde den rikt begåvade, tidigt sinnessjuke
landskapsmålaren Carl Fredrik Hill (se d. o.). - Omkring
1890 inträdde emellertid en vändning; de
franskinspi-rerade målarna övergick till ett mer nationellt betonat
måleri. - Något yngre och av naturliga skäl icke
del
aktig i opponentrörelsen är prins Eugen (se d. 0.). En
ställning för sig intar också Albert Engström (se
d. o.), vars teckningskonst starkt påverkat ett flertal
yngre grafiker. Inom arkitekturen hävdade Isak
Gustaf Clason betydelsen av äkta material och
konstruktiv följdriktighet; han arbetade som sina närmaste
föregångare i historiska stilarter, som han dock
behandlade med konstnärlig självständighet. Bland hans
många byggnadsverk är Nordiska museet och
Hall-wylska palatset i Stockholm. Ferdinand Boberg var
en av de första svenska arkitekter som befriade sig
från de gamla stilarnas schema; i stället lät han
inspirera sig av sydländsk och exotisk byggnadskonst. Hans
byggnader, i vilka nakna tegelytor gärna växlar med
dekorativa partier i natursten, har ofta en effektfull
plastisk helhetsverkan; som exempel kan man nämna
centralpostkontoren i Stockholm och Malmö. Carl
Westman representerar liksom 1890-talets målare ett
nationellt ideal; Stockholms rådhus, som han byggde
1911-15 är format med Vasatidens borgar som
förebild. Ragnar Östberg har varit inne på liknande
vägar men, särskilt i sitt största arbete, Stockholms
stadshus (se d. o.), samlat intryck från skilda tider och
länder med fantasifulla egna uppslag till en originell
och fängslande helhet.
Omkring sekelskiftet verkade några sinsemellan
ganska olika målare, vilkas konst starkt bryter av mot
den närmast föregående generationens synsätt:
mystikern Olof Sager-Nelson, den excentriske koloristen
Ivan Aguéli, som långt före någon annan svensk
tillägnade sig Gauguins och Cézannes syntetiska
form-och färguppfattning, Ivar Arosenius (se d. o.),
västkustmålaren Carl Wilhelmson, Stockholmsskildraren
Eugène Janson och landskapsmålaren Helmer
Oss-lund, som stiliserat och starkt dekorativt skildrar den
svenska fjällvärlden, den begåvade och inåtvände
koloristen Karl Isakson och den dekorativt anlagde
Axel Törneman. Aguéli och Isakson arbetade båda
utomlands, den förre i exotiska miljöer (Nordafrika),
den senare i Köpenhamn, okända för den svenska
allmänheten; Isaksons subtila färgkonst har blivit
vägledande för åtskilliga nutida svenska målare. - Av
skulptörerna tillhör den mångsidige, lyriskt-realistiskt
anlagde Carl Eldh och Carl Milles (se d. o.)
samma åldersgrupp.
Den nya tiden
Med stort buller gjorde expressionismen sitt intåg i
Sverige vid en utställning i Stockholm 1909. Bland
deltagarna var Carl Ryd, Birger Simonsson,
Lean-der Engström, Gösta Sandels och Isaag
Grüne-wald; till deras krets anslöt sig senare bl. a. Einar
Jolin och Sigrid Hjertén. Under och efter första
världskrigets år framträdde målare och målargrupper
med andra ideal, bl. a. en »naivistisk» grupp, dit
Hilding Linnqvist och Eric Hallström hörde. En ka-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
