Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur — vår andes stämma i världen - Munklatin - Krönikeknittel - Folkvisor - Den nya tiden bryter in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3332 SVENSK LITTERATUR______________________________
I jämförelse med honom gör Birgitta ett ursvenskt
intryck. Det märks att hon kom från en miljö där
kristendomen ännu inte hade fått riktigt fotfäste. Mot
den ömsinta känslighet hon ofta visade bröt sig en
hänsynslös maktvilja, naturlig hos en kvinna av
nordisk stormanssläkt, som var van att handla och
härska. Hennes Uppenbarelser, som hon lät sina biktfäder
översätta till latin, innehåller inte bara överjordiska
visioner, också de ofta i realistisk dräkt, utan
därjämte skarpa ord om hur stat och kyrka styrdes och
stränga anvisningar om hur de borde styras. Med seg
energi lyckades hon grunda sin klosterorden, och
hennes skrifter har vunnit så varaktig internationell
berömmelse att inga andra svenska författare än Linné
och Swedenborg har kunnat tävla med henne.
Krönikeknittel
Den spänning mellan andligt och världsligt som
råder i Birgittas karaktär och verksamhet är
betecknande för det svenska samhällets utveckling under
folkungatiden. Adelns makt hade befästs samtidigt
med kyrkans, och även detta fick stor litterär
betydelse. Det var i adelskretsarna som medeltidens
svenskspråkiga poesi växte fram. En stor del av den
var knappast mer än översättningar eller
bearbetningar av utländsk riddardiktning. Dit hör
Eujemiavi-sorna från 1300-talets början och Alexanderromanen
från dess slut. Efter utländska förebilder skrevs
också rimkrönikorna, där inhemska händelser
skildrades, på den från tyskan inlånade knittelversen. Äldst
och bäst är Erikskrönikan. Vad som senare åstadkoms
bär en alltför stark prägel av propaganda och faller
därmed under samma dom som så mycket annat från
medeltidens stormiga slutskede. Som politisk
propaganda kan man naturligtvis också betrakta biskop
Thomas’ dikter, men här finns en äkta poetisk
inspiration som har bevarat deras livskraft.
Folkvisor
Så mycket rikare är skatten av så kallade folkvisor.
Beteckningen, som uppfanns av Herder och infördes i
Sverige av romantikerna, är en smula missvisande.
Den kan försvaras med att dessa korta episka dikter
länge levde kvar i folkets minne och ofta inte blev
upptecknade förrän på 1700-talet, då endast allmogen
kom ihåg dem. Men ursprungligen var de snarast
aristokratins egendom, och de äldsta uppteckningarna
finns i adelns visböcker från tiden omkring 1600.
Inhemska var de för det mesta inte heller. Dansvisan
eller balladen vandrade från land till land, och inom
de nordiska länderna finner man i stort sett
ungefär samma folkvisor i något olika utformning.
Danmark, som har den ojämförligt rikaste folkviseskatten,
har tydligen frikostigt delat med sig av sitt överflöd.
Efter innehållet har folkvisorna indelats i olika
grupper: naturmytiska, där älvorna och näcken och
lik
nande väsen ingriper i händelserna, kämpavisorna,
som handlar om fornnordiska gudar och hjältar,
legendvisorna, där kyrkans män tydligen har velat spela
ut det kristna sagostoffet mot det kvardröjande
hedniska, och de historiska visorna, av vilka åtskilliga är
lokaliserade till Sverige. Den historia de berättar om
är väl åtskilligt tillrättalagd för att passa ihop med
tidens chevalereska mönster, men det finns inte
många diktverk som kan tävla med folkvisorna, när
det gäller att framställa passionernas spel med
gripande kraft och övertygande sanning. Intrycket
förstärks av den knappa berättartekniken och de korta
replikerna.
Den nya tiden bryter in
Inflytandet söderifrån, både latinskt och germanskt,
ledde till att den svenska versen tidigt övergick från
uddrim till slutrim, något som redan kan märkas i
de gamla lagtexterna. Mot medeltidens slut åstadkom
den livliga beröringen med våra närmaste grannar i
söder svåra skadeverkningar på språket. Tyskan och
danskan trängde in, och resultatet blev gärna ett
alldeles stillöst blandspråk. Ännu upprätthölls
emellertid förbindelserna västerut. Så utkom vid tiden kring
1500 flera översättningar av den store franske
teologen Gersons böcker; en av dem, utgiven 1495, kan
betraktas som vårt första svenskspråkiga tryckalster.
Reformationen gjorde slut på denna litterära
kos-mopolitism. Det lutherska Tyskland blev för lång
tid framåt så gott som allenarådande inom det
svenska bildningslivet. Bröderna Johannes och Olaus
Magnus måste skriva sina patriotiska jätteverk i
landsflykt. De svenska teologerna förföll alltmer till
gräl, inte minst med varandra. Ett storverk hann de
utföra dessförinnan: bibelöversättningen. Genom att
gå tillbaka till den äldre svenskan, sådan den hade
odlats i de konservativa vadstenakretsarna, lyckades de
få fram ett alldeles utmärkt språk, som under
århundraden framåt blev en ovärderlig tillgång för lärda och
olärda. Någon världslig litteratur att tala om
skapades däremot inte. De ansatser som Erik XIV och Johan
III gjorde för att ge Sverige någon del av den högre
europeiska kulturen inskränkte sig huvudsakligen
till musik och konst.
Bortsett från bibelöversättningen är de litterära
minnesmärkena från reformationstiden så att säga
oavsiktliga. Olaus Petri var en mästare i att finna
utmärkta formuleringar för sina kloka tankar om livet
och historien, och Gustav Vasas ordfyndighet är
allmänt omvittnad, men ingen av dem har någon likhet
med de medvetna språkkonstnärer, som ledde den
litterära renässansen ute i Europa. Vasakungarna ärvde
mer eller mindre av sin stamfars förmåga att hitta
på drastiska uttryck, vilket gör deras skrivelser till
en ofta mycket fängslande lektyr. Andra av rikets
stormän hade en likartad begåvning. Man utnyttjade
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
