Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur — vår andes stämma i världen - Realismen - Finlandssvenskarna och idealismen - Brytningen mellan gammalt och nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LITTERATUR 3337
August Blanche.
Emilie Flygare-Carlén.
Victoria Benedictsson.
Per Hallström.
talstraditionen. För de akademiska kretsarna blev
Gunnar Wennerbergs Gluntar en idealisk
sällskapspoesi, till omväxling med den krigiska retorik som
under skandinavismens dagar hade flödat i kapp
med punschen.
Finlandssvenskarna och idealismen
Att akademikerna själva insåg att den svenska
poesin kunde behöva en injektion tycks framgå av den
entusiasm varmed de, och nästan bara de, mycket
tidigt hälsade Runeberg. Också han var en
akademiker, med grundlig klassisk bildning, men han förenade
den med en lika äkta folklighet som gav hans
diktning en universell innebörd och gjorde honom själv
till en klassiker, kanske till den ende inom svenskt
språkområde som gör fullt skäl för en sådan
beteckning. Som alla skalder av den storleksordningen
var han naturligtvis oefterhärmlig, men många var de
som tog intryck av honom och efter bästa förmåga
sökte gå i hans fotspår. I Finland fick han en
betydligt vekare konkurrent i Zacharias Topelius, vars
rykte på denna sidan Bottenhavet snart kunde tävla
med mästarens. Hans naivt idylliska ton var också
lättare att imitera; värre var det att skriva lika
musikalisk vers som han gjorde.
Dessa finländska inflytelser tillika med det
uttunnade arvet från den inhemska romantiken tryckte
sin prägel på litteraturen under senare hälften av
1800-talet. Redan före dess mitt hade grundvalen till
de idealistiska tänkesätten lagts av Christofer Jakob
Boström, den ende svenske filosof som har bildat
skola och varaktigt påverkat så gott som hela den
högre bildningen. Till och med en så ofilosofisk skald
som Carl Snoilsky var inte oberörd av denna
idealism, även om han kom att visa revolterande
tendenser. Trofast mot den in i det sista var däremot hans
vän Carl David af Wirsén, i vars ymniga
versproduktion det finns enstaka stycken av mycket högt
lyriskt värde. Mest känd och grundligt hatad blev han
som en oförsonlig kritiker av så gott som allt nytt i
tiden. Sedd ur sin egen synpunkt var han konsekvent,
men hans heroiska stridsiver i kampen för en
förlorad sak gjorde honom blind för att det nya också
kunde rymma sådant som egentligen borde ha varit
honom välkommet. Att man kan bli vidsyntare med
åren visade Viktor Rydberg, den svenska idealismens
största namn, en språkkonstnär av hög rang och en
grundlig kännare av både det antika och det
fornnordiska, vilket inte hindrade honom från att ha en skarp
blick för de problem som tidens sociala omvälvningar
måste föra med sig.
Brytningen mellan gammalt och nytt
Han gick också tämligen fri från de angrepp som
den härskande idealismen utsattes för på 8o-talet.
Radikala strömningar inom politiken och
naturalistiska inom konsten hade legat och grott länge.
Utomlands växte de sig allt starkare, svenskarna började
känna sig efterblivna, och tiden blev mogen för revolt.
Den som genast tog ledningen var August
Strindberg, som med sin våldsamma furia och sin
enastående förmåga att förnya språket var självskriven till
en sådan roll. Med satir och patos arbetade han i
dramer, romaner och noveller på att införa en ny anda
i litteraturen och samhällslivet. Vid sidan av honom
var de andra naturalisterna tämligen småväxta, och
när reaktionen mot deras surmulna
samtidsskildringar kom med Verner von Heidenstam i spetsen var det
inte alltför svårt att kasta dem ur sadeln. Men det
kan knappast sägas att 90-talet innebar någon
brytning med det föregående decenniets ledande
tendenser. Radikalismen bestod, men atmosfären blev
radikalt förändrad. Man visste att det gamla måste
försvinna, men man såg inte längre på det med hat och
förakt utan snarare med en sorts vemodig kärlek.
Detta var en god jordmån för poesin, och sällan har
den haft en sådan blomstringstid i Sverige som under
90-talet. Den ytlige iakttagaren måste frapperas av ett
förut aldrig skådat hembygdsintresse. Skansen,
folkdräkterna, folkdanserna, folklåtarna, allmogemöbler-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
