Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges historia — vårt lands öden genom tiderna - »En händelse, som såg ut som en tanke» - Under landsfaderligt regemente - Inre slitningar och yttre expansion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3366 SVERIGES HISTORIA _______________________________
disk enhet blev det strid mellan Nordens folk och
även mellan unionens vänner och motståndare inom
Sverige. Om dessa unionsstrider har tidigare lästs i
detta verk (se Margareta, Engelbrekt, Sture, Kristian
II, Gustav Vasa). Kampen började med Engelbrekts
framträdande (1434) och slutade med Gustav Vasas
befrielseverk. Stridens växlingar markeras av slaget
vid Brunkeberg 1471, svenskarnas största seger, och
Stockholms blodbad 1520, den djupaste vågdalen för
den svenska saken. Varaktiga minnesmärken av
unionstidens strider är den första svenska riksdagen (se
d. o.), som sammankallades under Engelbrekts dagar
(1430-talet), och Uppsala universitet, som tillkom
såsom en frukt av den ökade nationella självkänslan
efter segern vid Brunkeberg.
Under landsfaderligt regemente
Under ledning av Gustav Vasa (se d. o.) frigjorde
sig svenskarna från den politiska förbindelsen med
Danmark (befrielsekriget 1521-24), de religiösa
banden med påven och den katolska världen avklipptes
(Västerås riksdag 1527), och det ekonomiska
beroendet av affärsmännen i Lübeck undanröjdes
(Grevefejden 1537). Gustav Vasa mottog, lär han ha sagt, »ett
öde och förlamat rike». Det gällde för honom att i
mångt och mycket bygga upp från grunden och att
finna dugliga medhjälpare. Med hård beslutsamhet
sökte han nyorganisera landet och införa ett
patriar-kaliskt regeringssystem. Han betraktade hela landet
som sitt stora gods, som han styrde och ordnade för
att det skulle ge bästa utbyte. Härvid stötte han
emellertid på starkt motstånd, särskilt från den
frihets-älskande och självständiga allmogen, som under de
föregående upproren fått vana att ingripa i rikets
angelägenheter. Bondeupproren, först de tre
dalaupproren, som ägde rum omkring 1530: Första
dalaupproret, Daljunkerns uppror och Klockupproret, sedan
Dackefejden på 1540-talet beredde honom stora
svårigheter. Ibland var striden nära att kosta honom liv
och krona, men tack vare sin utomordentliga energi
och den hjälp som han fick från andra
samhällsgrupper lyckades han bli herre över situationen. Efter
Dac-keupprorets kuvande var den nya regimen tryggad.
Arvkonungadömet (1544) säkrade kungens egen
maktställning och dynastins framtid. Ordnad förvaltning,
ordnat krigsväsen och ordnad statshushållning hörde
till Gustav Vasas regeringssystem. Ekonomiskt stod
landet ännu på den medeltida naturahushållningens
grund, men genom sin praktiska blick, sina initiativ
och sin skarpa kontroll gav kungen näringslivet,
särskilt jordbruk, bergsbruk och handel, nya impulser.
Den svenska allmogens levnadsstandard var på
1500-talet högre än i de flesta andra länder, och landet var
i fråga om de viktigaste produkterna självförsörjande.
Gustav Vasa lämnade efter sig ett fritt, protestantiskt,
väl organiserat och välmående rike.
Inre slitningar och yttre expansion
Det halva århundrade som följde efter Gustav
Vasas död 1560 var en tid av inre split och tvedräkt.
Genom att kungen givit sina yngre söner hertigdömen,
uppstod delvis självständiga furstendömen inom
landets gränser, och samtidigt växte en ny
adelsgenera-tion upp med stark självkänsla och ökade anspråk.
Erik XIV (se d. o.) fick kämpa både mot sin bror
hertig Johan och högadeln, och kampen ledde till hans
avsättning (1568). Såsom konung förenade sig Johan
Hl (se d. o.) först med högadeln gentemot sin broder
hertig Karl, men rollerna förbyttes på Johans äldre
dagar, och de båda bröderna enades i gemensam
misstro mot rådsaristokratin. Religiösa motsättningar, som
förekommit redan under Johans tid, fick en
avgörande betydelse under Sigismund (se d. o.). Den kamp
på liv och död som utspann sig mellan Sigismund och
hertig Karl gällde emellertid inte blott Sveriges
religiösa framtid utan även frågan om rikets
styrelseskick. Då högadeln i många fall trots den religiösa
motsatsen slöt upp kring den katolske Sigismund, var
det för att trygga sin i den gamla landslagen
fastslagna dominerande ställning i det svenska samhället.
Striden avgjordes vid Stångebro (1598), och
resultatet blev Sigismunds avsättning (1599) och den
blodiga uppgörelsen i Linköping (1600).
Efterdyningarna av striden fortsatte under Karl IX :s (se d. o.)
hela regering. De inre och yttre slitningarna medförde
emellertid även, att den svenska riksdagen, som
tidigare mer sporadiskt inkallats för särskilda
ändamål, under denna tid fick en fastare och mera
framskjuten plats i statslivet, inte minst genom att Karl
IX sökte och fann stöd hos de ofrälse stånden. Först
efter hans död (1611) kom den slutliga försoningen
mellan adeln och Vasahuset, en försoning som fick
sitt statsrättsliga uttryck i 1611 års kungaförsäkran,
Sveriges första verkliga konstitution.
Delvis samtidigt med dessa inre brytningar pågick
en kraftig expansion utåt. Lika försiktig som Gustav
Vasa varit i sin yttre politik, lika djärva och
uppslagsrika var hans söner. I mitten av 1500-talet gick den
moskovitiska staten starkt fram mot den
sönderfallande Ordensstatens länder (Estland, Livland,
Kurland), och om detta »ingen mans land» uppstod en
tävlan mellan staterna kring Östersjön, Ryssland,
Polen, Danmark och Sverige. I den kampen engagerade
sig Sverige först genom att acceptera ett anbud från
Estland att ställa sig under svenska kronan. Det var
för Finlands trygghet av högsta vikt, att Ryssland
inte satte sig fast söder om Finska viken, och genom
dessa områden gick dessutom en internationellt viktig
handelsväg mellan Väst- och Östeuropa. I första
omgången ledde det till kamp mellan Sverige å ena
sidan, Polen och Danmark å den andra. Efter
tronskiftet 1568 skedde en omkastning. Johan III, som var
svåger till Polens konung, slöt inte blott fred utan
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
