Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sydafrika — rasmotsättningarnas land - Den viste mannen kommer till Sydafrika - Kampen mellan boerna och engelsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33^0 SYDAFRIKA
RAS MOTSÄTTNINGARNAS LAND
SyDAFRIKÄ. I stort sett finns det bara två
områden i Afrika som hittills visat sig lämpade för vit
bosättning i större omfattning. Det är de mera
tempererade trakterna längst i norr och längst i söder. Av dem
togs kustområdena vid Medelhavet redan tidigt i
besittning av högtstående kulturfolk. Egypten var under
forntiden det äldsta och länge det främsta
kulturlandet. Ett stycke västerut slog sig grekiska kolonister
ned i Cyrenaica, och i Atlasländerna ytterligare mot
väster spred sig civilisationen kring punernas mäktiga
handelsmetropol Kartago. Romarna införlivade efter
hand dessa nordafrikanska områden även politiskt
med deh övriga medelhavsregionen. De
muhammedanska erövringarna splittrade visserligen sedermera
medelhavsområdet i två skilda världar, men
förbindelserna mellan Europa och Nordafrika vidmakthölls
också därefter och var tidtals ganska livliga, även om
de först under det senaste århundradet åter fått stor
betydelse.
I jämförelse med Nordafrika intar världsdelens
sydliga hörn ett mycket periferiskt läge. Från de vitas
hemland isolerades Sydafrika under långa sekler
fullständigt av Saharas förbrända öknar och
ekvatorial-områdets täta urskogar. Och till denna yttersta utpost
av den bebodda världen undanträngdes de
primitivaste av Afrikas folk, buschmännen och
hottentotter-na, av högre stående och kraftfullare negerstammar.
Sydafrika förblev länge en skäligen ofruktbar, glest
befolkad och bortglömd region, till synes bestämd att
aldrig spela någon roll för den övriga världen. Men
klimatet var trots allt ganska gynnsamt, delvis likt
ländernas kring Medelhavet, och bergen dolde i själva
verket omätliga rikedomar. Den tid skulle också
omsider randas, när Sydafrika fick en utomordentlig
betydelse både genom sitt läge och genom sina oerhörda
naturtillgångar.
Den vite mannen kommer till Sydafrika
Den stora förändringen kom, sedan portugiserna
funnit sjövägen runt Afrika till Indien och Sydafrika
börjat bli en allt viktigare mellanstation på deras och
senare holländarnas sjöfärder till Orienten. 1545
an-lades det första portugisiska handelsfaktoriet vid
De-lago’abukten på östkusten och 1652 den första
holländska kolonin i Kaplandet, sedan ett holländskt
skepp strandat där fyra år tidigare och de
skeppsbrutna kunnat inrapportera fördelaktiga
upplysningar om trakten. De första kolonisterna var holländska
bönder (boer) och landsflyktiga franska hugenotter,
och genom dem utvecklades Kap snart till en
betydelsefull provianteringsstation, där förbipasserande
fartyg alltid kunde påräkna färska livsförnödenheter.
Storlek. Med Sydafrika menas
i allmänhet de delar av
världsdelen som ligger
söder om floderna Sambesi—
Okavango—Kunene.
Medräknas emellertid, så som
ofta sker, hela Brittiska
Sydafrika, dvs. även
Nordrho-desia (752 000 km2, 1,7 milj,
inv.), omfattar det
geografiska begreppet Sydafrika ca
4,1 milj, km2 med något över
20 milj, invånare.
Sydafrikanska unionen omfattar
1 224000 km2 med 12 683 000
inv. 1951, därav 2 643 000
européer.
Berg. Taffelberget (1 092 m), Sneeuwebergen (2 502 m),
Drak-bergen med Cathin Peak (3 650 m) samt i Sydvästafrika
Brandberg (2 600 m) och U panda (2 850 m).
Floder. Kunene, Oranjefloden med bifloden Vaal, Tugela,
Lim-popo, Sambesi; i det inre: Okavango till sjön Ngami.
Produkter. Vete, majs, hirs, potatis; vin, frukt, sydfrukter:
ananas, bananer; sockerrör, te; bomull, tobak; ull, hudar, fårskinn,
kött, smör; guld (nära hälften av världsproduktionen),
diamanter (2/3 av världsproduktionen), järn, koppar, silver, platina,
tenn, vanadin, kol.
Städer. Johannesburg (880 000 inv. 1951), Kapstaden
(parlamentets säte, 595 000), Durban (496 000), Pretoria (huvudstad,
284 000), Port Elizabeth, Germiston, East London samt i
Sydvästafrika Windhoek (29 700 inv. 1951, därav 11 400 européer).
Den vita bosättningen förblev länge bunden till
själva kustlandet. På 1790-talet i samband med
Englands övertagande av kolonin började emellertid de
sedermera ryktbara utvandringarna mot kontinentens
inre, de s. k. treks, komma i gång, och under dem
råkade boerna på nya folkslag. I själva Kaplandet hade
hottentotterna redan gjorts till slavar, som snart
funnit sig till rätta med sina stränga men
patriarkali-ska vita herrar, men västerut i inlandet stötte boerna
nu på buschmännen, som ingalunda lät sig kuvas på
samma sätt. I förbittrade strider utrotades
infödingarna eller drevs undan norrut in i KalahaTiöknens
randområden, där några tusen buschmän ännu i dag
för en hård och osäker tillvaro som samlare och
jägare. Österut i inlandet fick de vita ännu svårare
motståndare i kaffrerna, som norrifrån trängde fram mot
östkusten. 1800-talets historia kom att fyllas av
hårda strider framför allt med zulu’ernas
välorganiserade krigarstat, som gjorde ett förbittrat motstånd mot
såväl boerna som de engelska inkräktarna.
Kampen mellan boerna och engelsmännen
Den bittra motsättning mellan de vita kolonisterna
i Sydafrika som slutligen kulminerade i det ryktbara
boerkriget kring sekelskiftet 1900 gick tillbaka till
1800-talets början och hade många orsaker. När under
revolutionskrigen fransmännen erövrade
Nederländerna, ansåg sig engelsmännen 1795 böra besätta
Kap-kolonin för att säkra den viktiga vägen till Indien, och
när omsider Napoleonkrigen var till ända, vägrade de
att återställa området och tvingade Holland att även
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
