Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sydafrika — rasmotsättningarnas land - Boerkriget - Sydafrikanska unionen - Oerhörda rasproblem - Sydafrikas naturförhållanden - Stora temperaturskillnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3382 SYDAFRIKA
Boerkriget
Under de följande åren drevs konflikten mellan
den konservativa boerregeringen under president P.
Krüger och »uitlanders» till sin spets; de senare fick
stöd både av Kapkolonins guvernör och Englands
kolonialminister J. Chamberlain. Efter ett avvisat
ultimatum öppnade boerna i okt. 1899 fientligheterna
genom att infalla i Natal samt innesluta Mafeking
och Kimberley [kimJiali]. Till en början hade de
stora framgångar men sedan engelsmännen i febr.
1900 fått över betydande truppstyrkor, kunde de gå
till anfall under lord Roberts med Kitchener som
stabschef. I slutet av febr, tvingades general Cronjes
armé att kapitulera, i mitten av mars föll
Oranjefri-statens huvudstad Bloemfontein [blo’mfåntejn] och
i början av juni Preto’ria. Boerna fortsatte
emellertid oförtrutet kampen i smärre förband, trots att
Kitchener hade mer än 200 000 man till sin disposition.
Först sedan han under 1901 samlat civilbefolkningen
i koncentrationsläger, där sjukdomar, dålig
behandling och umbäranden dödade tusentals kvinnor och
barn, först sedan gårdar och fält uppbränts och
ödelagts och med hjälp av ett vidlyftigt blockhussystem
omfattande inringningar företagits mot de skaror som
ännu stod under vapen, lyckades Kitchener förmå
boerna att kapitulera för övermakten. Genom freden i
Pretoria 31 maj 1902 erkände boerna den engelska
suveräniteten.
Sydafrikanska unionen
Det dröjde emellertid inte länge, innan
förhållandena mellan de båda folkelementen förbättrades.
Redan 1907 fick de båda förra boerrepublikerna
självstyrelse som kolonier, och 1910 kunde den nya
författningen för Sydafrikanska unionen träda i kraft.
Den nya staten, som omfattade Kapkolonin, Natal,
Oranjefristaten och Transvaal samt efter första
världskriget som förvaltarskapsområde f. d. Tyska
Sydvästafrika, blev ett självstyrande dominion, i
vilket boerna snart tog ledningen. Vid början av första
världskriget utbröt ett uppror, som dock snart
kuvades, och boer trupper deltog lojalt i erövringen av de
tyska besittningarna i Afrika. I det andra världskriget
gjorde Sydafrikas folk stora insatser på
engelsmännens sida.
Men även om de djupa sår som slogs i striderna
mellan de båda folken ännu för knappt ett halvsekel
sedan nu i stort sett förefaller läkta, finns det dock
alltjämt en stark motsättning kvar. Till detta bidrar
kanske i första hand den språkliga splittringen: ca
56 % av de vita talar fortfarande den gamla holländska
boerdialekten afrikaa’ns, ca 39 % engelska, men båda
tungomålen är officiella och används av
myndigheterna. Och politiskt har det brittiskvänliga
unionist-partiet under numera avlidne fältmarskalk Smuts
bekämpats av ett konservativt och antibrittiskt
natio
nalistparti, som segrade i parlamentsvalen 1948 och
1953 och övertog under sin ledare Malan makten.
Oerhörda rasproblem
Dessa partistrider mellan de vita inbördes
kompliceras emellertid i hög grad genom det utomordentligt
brännande problem som de färgade folken utgör. De
båda ledande partierna förordar sålunda även i dessa
frågor skilda tillvägagångssätt - unionisterna en
mildare, nationalisterna en hårdare avsöndringspolitik
med ett instängande av den färgade befolkningen i
särskilda reservat - men bägge önskar säkra den vita
minoriteten (2,6 milj.) inför hotet från de snabbt
tillväxande indiska immigranterna (0,3 milj.) och den
överväldigande majoriteten avbantunegrer (8,5 milj.).
Motsättningarna mellan de olika raserna har stundom
tagit sig ganska otäcka utlopp i förföljelser och t. o. m.
massakrer. Sydafrikas framtida öden torde därför i
mycket bero på en lycklig lösning av dessa
rasproblem, mer komplicerade och mer brännande än någon
annanstans på jorden (jfr Afrika).
Sydafrikas naturförhållanden
Liksom större delen av Afrika är även dess
sydligaste del en högplatå, där de lägsta inre partierna
ligger 700-900 m ö. h. I väster, söder och öster omges
denna platå av randberg, och de utanför dessa
liggande kustslätterna har i regel inte någon större bredd.
I Kaplandet stiger kustlandet terrassformigt mot
norr; mellan de branta avsatserna utbreder sig vågiga
slätter, här och var avbrutna av branta bergkullar
(kopjes), uppbyggda av motståndskraftigare
bergarter, vanligen hårdare sandstenar eller basalt. Högst
når randbergen vid Natals nordvästgräns, där
Drak-bergen i Cathin Peak har en höjd av 3 650 m ö. h. Även
i östra Transvaal inte långt från gränsen till
Portugisiska Östafrika når delar av Drakbergen över 2 000
m. Sydvästafrikas berg har sina högsta delar belägna
på 2 400-2 500 m. Endast några få floder
genombryter randbergen, i väster Oranj ef loden och Kune’ne,
i öster Limpo’po och Sambe’si. De flesta av
vattendragen rinner upp på yttersidan av bergen och är blott
korta kustfloder men rika på vattenkraft.
Stora temperaturskillnader
Vid sidan av terrängförhållandena är det klimatet
som bestämmer det sydafrikanska landskapets
egenart. Läget till stor del inom det subtropiska
högtrycks-bältet ger upphov till en påfallande
nederbördsfattig-dom, men härutinnan föreligger en betydande
skillnad mellan öst och väst. Västsidan ligger i
regnskugga för den dominerande sydostpassaden och
påverkas också av den kalla Benguellaströmmen [-gel’-]
och det kyliga djupvatten som väller upp längs
kusten. Här växlar följaktligen fattiga stäppområden med
rena ökentrakter. Östkusten ligger däremot utsatt för
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
