Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sydamerika — där vita, röda, gula och svarta förenats i de stora möjligheternas land - Klimat och växtvärld bestämmer de naturliga regionerna - Sydamerika en smältdegel för olika raser - De renaste indianstammarna: Ecuador, Peru, Bolivia och Paraguay - Senare tiders invandring från Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3386 SYDAMERIKA __________________________________
med La Platalåglandet, Argentinas halvtorra region
(600-250 mm nederbörd), ökenregionen vid
västkusten (Ataca’ma med det nordchilenska
salpeterområdet), centralregionen i Chile (medelhavsklimat),
Syd-chiles tempererade region (skogar till omkr. 1 800 m
ö. h.) samt slutligen de andinska högplatåerna
(stäpp-artade högslätter, s. k. punas, från omkr. 3 000 m ö. h.
till snögränsen i Bolivia och Peru).
Sydamerika en smältdegel för olika raser
Sydamerika har i våra dagar ca 113 milj, inv., och
dess brokiga befolkning leder sitt ursprung från
många världsdelar. Om urinvånarnas härstamning och
deras antal vid tiden för den europeiska erövringen
är man hänvisad delvis till rena gissningar, men av
allt att döma härstammar de från asiatiska folk, som
nått Amerika över trakterna kring nuvarande Berings
sund. Under de tre århundraden Sydamerika var
uppdelat mellan Spanien och Portugal invandrade en
mängd vita huvudsakligen från dessa länder. Under
samma tid kom också de miljoner negerslavar vilkas
ättlingar nu lever företrädesvis i de fuktigt tropiska
delarna av världsdelen på atlantsidan. Den verkligt
stora strömmen av invandrare kom dock först under
1800-talet och i början av 1900-talet framför allt från
de sydeuropeiska staterna och uppmuntrades livligt
av republikerna vid östkusten, som just under denna
tid undergick en snabb uppblomstring. Ett delvis
mindre välkommet inslag bland immigranterna var
däremot en del japaner, som slog sig ned i Brasilien,
och de relativt fåtaliga kineser som fann sin utkomst
som detaljhandlare och trädgårdsmästare i det
peruanska kustlandet. Lägger man härtill de många
indiska plantagearbetare som importerats till Brittiska
Guayana, kan det förvisso sägas, att Sydamerika i
ännu högre grad än USA blivit en sannskyldig
smältdegel för olika raser. Trots detta och i motsats till
Nordamerika har dock Sydamerika inga brännande
rasproblem.
De renaste indianstaterna: Ecuador, Peru, Bolivia och
Paraguay
De sydamerikanska staternas officiella statistik är
ofta behäftad med betänkliga brister. Redan i fråga
om de enskilda staternas areal är meningarna
stundom ganska delade, inte blott på grund av ännu olösta
gränstvister - särskilt mellan EcuadoT och dess
grannar i Amasonas lågland - utan också därför, att
stora delar fortfarande bara är bristfälligt kända. Men
om uppgifterna om areal och folkmängd sålunda i
många fall är osäkra, förstås utan vidare, att de
publicerade siffrorna angående rasernas och
rasblandningarnas storlek måste vara ännu mera hypotetiska.
På en del håll förefaller man snarast ha utgått från
den sociala ställningen, när det gällt att hänföra en
viss befolkningsgrupp till den ena eller andra rasen.
I de andinska staterna betecknas i regel
kroppsarbetaren som indian, har han däremot nått en något bättre
ställning, kallas han mestfs (bastard mellan vit och
indian), medan beteckningen vit förbehållits de bäst
ställda samhällslagren.
Hur osäkra siffrorna än må vara, visar de dock vid
närmare granskning en påfallande olikhet mellan
skilda områden, som är av betydande intresse.
Negrerna och mulatterna är sålunda fortfarande
koncentrerade till de plantageodlande tropiska trakterna
nära havet i Ecuador, Colombia, Venezuela och
framför allt norra Brasilien. Indianerna däremot
dominerar ännu fullständigt uppe på de andinska
högslätterna, i Venezuelas högland och i kontinentens inre.
Av Bolivias befolkning torde mer än 85 % vara mer
eller mindre rent indiansk, och förhållandena synes
vara ganska likartade såväl i Colombias och Ecuadors
högland som i Peru och Paraguay. I den chilenska
längddalen kring Santia’go och Valparaiso [-raj’så]
slutligen är det vita, europeiska inslaget alldeles
förhärskande - kanske till 95 % i landet som helhet
-och rassammansättningen här överensstämmer väl
med förhållandena i de likaledes utomtropiska
Argentina, Uruguay och södra Brasilien.
Senare tiders invandring från Europa
Till Argentina invandrade 1929 437 455 personer
och återutvandrade 348 234. Invandringsöverskottet
uppgick sålunda då till 89 221. 1949 redovisades
157 000 invandrare och 22 000 utvandrare. Under de
sextio åren före 1928 hade invandrarantalet uppgått
till i allt 5 740 000, av vilka italienarna och
spanjorerna utgjort nära 80 %. Italienarna var talrikast,
men omkr. 45 % av dem återutvandrade, en del dock
för att ånyo återvända. Detta sammanhängde dels
med växlande konjunkturer inom jordbruket och dels
med en säsongmässig ansvällning av
arbetskraftsbehovet under skördetiden, men återutvandringen berodde
också på att italienarna har en benägenhet att söka sig
tillbaka till hembygden, sedan de slitit ihop en lagom
stor sparslant.
På 1930-talet ändrades invandrarnas nationalitet
såväl i Argentina som i hela Sydamerika såtillvida att
italienarnas och spanjorernas procentsatser sjönk i
förhållande till andra européers, främst polackernas.
Efter andra världskriget har emellertid de tidigare
proportionerna återställts, samtidigt som hela
immigrationen avtagit. 1947 räknade Argentina sålunda
41 488 invandrare, därav 24 955 italienare, 7 205
spanjorer och blott 2 323 polacker.
Den icke-portugisiska emigrationen till Brasilien
började redan 1817, då 2 000 bönder invandrade från
Schweiz. Under 1900-talet blev framför allt tyska
kolonister en betydelsefull faktor i det brasilianska
samhället. 1914 var omkr. 250 000 invånare av tyskt blod
bosatta i republikens södra del, och under mellan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
