Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sägner — jättar, tomtar och skogsrån - Mytiska sägner - Goda och onda osynliga väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––SÄGNER 3395
JÄTTAR, TOMTAR OCH SKOGSRÅN
Sägner. Sagan tillhör fantasins värld, folksägnen
däremot verklighetens. Vi vill gärna berätta om
händelser, som vi antingen själva varit med om eller
hört andra uppleva. Varje sådan berättelse blir
emellertid inte till sägen. Det blir den först, när den
innehåller något allmängiltigt, något som kan stödja en
trosföreställning, något egenartat och fantasieggande,
något som gör den till populärt berättargods.
Sägnerna är folkets minnen. De historiska
sägnerna berättar om krigiska bedrifter, om fältslag,
kungar och drottningar m. m. De kulturhistoriska
sägnerna förtäljer om hur bygder och orter befolkats,
om pest och farsoter, om brott och straff och liknande
händelser. Dylika sägner har ibland ett
anmärkningsvärt sanningsvärde. Det finns exempel på att sägner
har beskrivit händelser, som enligt arkeologiska
utgrävningar har ägt rum för hundratals år sedan.
Mytiska sägner
Den allra intressantaste gruppen sägner är de
mytiska sägnerna. Dessa handlar om tomtar och troll,
maror och varulvar, spöken och gastar m. m. I dem
möter oss folkliga trosföreställningar av ofta mycket
hög ålder. Innan läskunnigheten blev allmän, var
självfallet allmogens insikt i natursammanhangen
ytterligt bristfällig. Skolkunskapernas plats intogs av
alla de tusen och en trosföreställningar och historier,
som man blivit itutad redan som barn. Varför skulle
man tvivla på de »förklaringar» fädren gav? Utifrån
de kunskaper man hade gav ju dessa en
tillfyllestgörande bild av verkligheten. De vädjade dessutom
till fantasin och skänkte färg och spänning åt livet.
Hur allmogens fantasi arbetat och hur skilda
trosföreställningar växt fram, är det många gånger
ganska enkelt att fastslå.
Mångenstädes ligger stora klippblock utkastade på
gärden och åkrar. Det är istidens väldiga,
kilometertjocka istäcke, som brutit lös dessa block ur bergen
och sedan vid sin avsmältning lämnat dem kvar efter
sig. Allmogen har inte känt till någon istid, och
därför har man trott, att det var jättar, som kastat ut
klippblocken. När denna tanke en gång var väckt,
spann fantasin vidare på uppslaget: jättarna hade
förargat sig över kyrkklockornas klang och därför
kastat stenarna för att krossa dessa. Jättarna måste ju
också som alla andra levande varelser ha avkomma,
och jättebarnen måste ju vara dråpligt stora. En dag
finner en lekande jätteflicka en bonde, som plöjer
med ett par oxar. Flickan tar både bonde och stutar
i nypan och bär hem dem. Ja, det ena ger det andra,
och så skapar förklaringsdrift och fabuleringslust en
hel flora av sägner om jättarna.
Goda och onda osynliga väsen
Skogsrået är enligt folktron en kvinna med de
grannaste kvinnliga attribut: förföriska ögon, stora bröst
och en obetvinglig lust till kärlek. Men när kolaren
eller timmerhuggaren skall famna henne, är hon
alldeles ihålig i ryggen och känns sträv som en granstam.
Den granna drömmen består inte inför verkligheten.
Skogsrået är med andra ord ingenting annat än en
erotisk dröm, framkallad av den naturliga längtan
efter en kvinna, som kolaren erfar efter veckor av
ensamhet i skogen.
Gick det bra på alla sätt i en gård, frodades kräken,
räckte fodret, höll olyckan sig borta och stod någon
av hästarna i stallet med flätad man om morgonen,
var det ganska säkert att tomten gynnade gården.
Tomten var liten och oansenlig och bar endast ett
halmstrå i taget. Men det dög inte att skämta med honom
om detta, ty då bar tomten ifrån huset lika mycket
som han hade burit dit, och då var gården snart
ruinerad. Andra dragväsen var baran (även kallad bjäran,
puken, mjölkharen m. m.) samt spiritusen. Dessa var
närmast onda väsen, som man först efter att ha gjort
paktum med fan fick i sin tjänst.
»Det finns lika mycket folk som man kan se, som
man inte kan se», utlät sig en gammal kvinna för
några år sedan på tal om osynliga väsen. Dessa
osynliga, underbyggare, vittror och allt vad de kallas,
ansågs hålla till under jorden. Enligt vad man trott
på sina håll i Norrland var de barn till Lucia, Adams
hustru innan han fick Eva. Lucia hade många barn,
så många, att hon skämdes för dem. En gång, då Vår
Herre skulle besöka henne, gömde hon därför undan
ett halvt dussin. Men Vår Herre sade: »Hälften av
dina barn har du gömt undan, och dolda skola de vara
i eviga tider!» Så uppkom de osynliga. För att inte
oavsiktligt skada dessa, bör man säga »Akta er nu!»
eller något dylikt, då man t. ex. kastar ut varmt
vatten. Annars kan de osynliga hämnas. Man »råkar för»
eller »råkar i», och den åkomman yttrar sig som ett
besvärligt utslag. En modern människa skulle väl
närmast förklara dessa »iråk» som något slags allergisk
åkomma.
Mycket vanliga är sägnerna om till djur eller
demoner förvandlade människor. Vissa trollkunniga
kunde nämligen förvandla sina medmänniskor till
björnar eller vargar. Sköts en sådan björn, fann man
den förvandlades knivslida och bälte innanför pälsen.
Kröp en havande kvinna naken genom ett fölhamn
för att undslippa födslosmärtorna, blev det barn hon
födde, om det blev en flicka en mara, om det blev en
pojke en varulv. Maran gav sig nattetid ut för att
»rida» män. Detta gav sig till känna på det sättet, att
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
