Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama — från Aiskylos till Anouilh - Den moderna teatern tar form - Teatern i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3420 TEATER ________________________________________
tisk korruption och moraliskt förfall. Pjäserna
förebådade det naturalistiska dramat med dess krav på
fulländad realism vad det gällde scenbilden (Den
fjärde väggen). Det företräddes av Emile Zola
(Thérèse Raquin), Henri Becque (Les corbeaux),
Henrik Ibsen, den främste samhällsdramatikern,
August Strindberg, Maxim Gorkij (Natthärbärget)
och Gerhart Hauptmann (Vävarna). Men det
naturalistiska dramat hade stora svårigheter att göra
sig hört, publiken föredrog de lätta parisiska
boulevardkomedierna av Sardou, Labiche och Meilhac &
Halévy, och det måste därför presenteras på små
för-söksteatrar - i Paris på »Le Théåtre libre», i Berlin
på »Freie Bühne», i London på »The Independent
Theatre» och i Moskva på Konstnärliga teatern. Hur
obetydliga dessa teatrar än var, så leddes de av män
som definitivt bröt med den gamla konventionella
teatern och öppnade dörren för vår nuvarande
scenkonst. Pionjärerna fransmannen Antoine och tysken
Otto Brahm och deras efterföljare ryssen Konstantin
Stanislavskij, engelsmannen Gordon Craig, tysken
Max Reinhardt och den schweiziske musikkännaren
Adolphe Appia har främst äran därav. De fyra
sistnämnda övergav den naturalistiska linjen och ledde
teatern in på nya, symbolistiska och expressionistiska
vägar. Hela den gamla tidens scenteknik och
scenuppfattning förkastades och i stället framträder den
moderna scenbilden, skapad av ljus och djup.
Scenbilden är inte längre en dekoration utan en spelplats.
Med Stanislavskij, Craig och Reinhardt uppnår
regissören den allt dominerande platsen vid en
föreställnings danande.
Dramat har efter det första världskriget blivit allt
mer psykologiserat och det uppvisar en blandform
av realism och symbolik. De främsta dramatikerna
är italienaren Pirandello (Sex roller söka en
författare), Bertholt Brecht (Tolvskillingsoperan),
Eugene O’Neill (Klaga månde Elektra, Si iskarlen
kommer), Maxwell Anderson (Mayerlingdramat,
Johanna av Lothringen), Arthur Miller (En
handelsresandes död), Tennessee Williams (Linje
Lusta), Jean Paul Sartre (Flugorna, Stängda
dörrar, Smutsiga händer), Jean Anouilh (Antigone,
Romeo och Jeanette, Colombe) och T. S. Eliot
( Cocktailpartyt).
Teatern i Sverige
Sporadiska försök att upprätta en svensk teater
gjordes under 1600- och första hälften av 1700-talet,
men först med Gustaf III får vi en verklig teaterkonst
med professionella aktörer och en spelbar svensk
dramatik. Med tanke på Gustaf HI:s nära anknytning
till den franska kulturen är det naturligt att den
svenska teaterkonsten hämtade sina förebilder från Paris.
Så blev också förhållandet under större delen av
1800-talet, och teatern följer - om än med en viss
efter
släpning i tid - de franska utvecklingsprocesserna.
Så länge teatern löd under kungligt monopol (till
1842) behärskade den av Gustaf III skapade operan
vid Gustaf Adolfs torg oinskränkt teaterlivet, men
även sedan monopolet bröts med Anders Lindebergs
Nya teatern kom de kungliga scenerna att dominera
över de privata teatrarna.
Den svenska teaterhistorien har en mängd mycket
goda skådespelare att visa upp, av vilka många säkert
skulle kunna mäta sig med mera kända kolleger på
de stora utländska scenerna. I den generation som
skolades under Gustaf HLs eget överinseende kan
nämnas vår kanske främste komiske
karaktärsskådespe-lare Lars Hjortsberg och bland dem som följde efter
honom och representerade den romantiska stilen i
scenkonsten Nils Almlöf, Olof Ulrik Torsslow med sin
fru Sara T., Charlotte Eriksson, Georg Dahlquist,
Emilie Högquist och Edvard Stjernström.
»Romantiker» var även den något yngre Edvard Swartz, som
dock tack vare bristande röstresurser tvingades in i
en enklare, lågmäldare och mer realistisk
psykologisk spelstil. En stil som skulle ytterligare fördjupas
några årtionden senare av Elise Hwasser, Emil
Hill-berg, August Lindberg, Julia Håkansson och Tore
Svennberg.
Den dramatiska repertoaren tillfördes vid mitten
av seklet Hagbergs briljanta
Shakespeareöversätt-ningar, och det blev framför allt Swartz förbehållet
att låta publiken stifta bekantskap med en rad av
Shakespeares förnämsta gestalter. Under 70-, 80- och
90-talen växlade repertoaren mellan samhällsdramer
av ibsensk typ och eleganta pariskomedier, i vilka
artister som Gustaf Fredrikson, Ellen Hartman och Knut
Almlöf firade stora triumfer. Regissörer i modern
mening fick den svenska teatern först på 70- och 80-talen
med Ludvig Josephson och Harald Molander, medan
tidigare ansatser att skapa enhetliga föreställningar
gjorts av Gustaf Lagerbjelke på 20-talet och Edvard
Stjernström omkring 1850. Strindbergs dramatik fick
sina främsta uttolkare i Harriet Bosse och Anders de
Wahl, vilka får anses som de första representanterna
för den scenkonst vi idag kan avnjuta på landets
teatrar.
Överförare av de banbrytande teateridéer som
utomlands lancerades av Craig, Meierhold,
Stanislavskij och Reinhardt har Per Lindberg och Olof
Molander på 1920- och 30-talen varit, den förre med sina
expressionistiska föreställningar, den senare med sina
epokgörande iscensättningar av Strindberg, de
grekiska klassikerna och O’Neill. De har även haft ett
utomordentligt stöd i en skådespelarkår som i gemen kan
betraktas som fullt likvärdig med de främsta
teaterländernas utanför Sverige och till vars mest
betydande krafter kan räknas Gösta Ekman, Ivan Hedqvist,
Lars Hanson, Tora Teje, Märta Ekström, Inga
Tidblad, Anders Henrikson och Gunn Wållgren.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
