Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk konst — »klassicitet och germanism» - Högmedeltiden en storhetstid för tysk kultur - Medeltidens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3552 TYSK K0NST
Skulptur från domen i Bamberg, före 1237.
1248), närmast besläktad med katedralen i Amiens,
har den nordfranska höggotiken fått fast fot på tysk
mark. Vid östersjökusten utvecklas den egenartade
baltiska gotiken med teglet som byggnadsmaterial;
egendomligt nog är den franska katedralarkitekturens
klassiska grundform oftare tillämpad här än i
inlandets gotik, fastän det franska konstruktionssättet
endast undantagsvis användes. Mariakyrkan i Lübeck är
ett av de förnämsta exemplen på denna byggnadskonst,
som också fick talrika avläggare i Norden. -
Stadslivets rika blomstring under den senare medeltiden
antyds av talrika bevarade borgerliga byggnader
(redan från romansk tid finns sådana, de gotiska är i
många städer talrika nog att behärska stadsbilden),
rådhus, gilleshus och stadsbefästningar. Om en annan
sida av tidens liv vittnar de många borgarna och
borgruinerna, talrikast vid Rhen, störst på Tyska ordens
forna område i Preussen; praktfullast är ordensborgen
Marienburg i Ostpreussen.
Den tyska 1300-talsskulpturen fortsätter på
människoskildringens väg men med helt andra avsikter än
tidigare. 1200-talets konstnärer ville åstadkomma en
naturtrogen efterbildning av den synliga
verkligheten. Det tidigare 1300-talets konst vill undertrycka den
kroppsliga verkligheten för att kunna ge uttryck åt
den andliga. I skulpturen försvinner kroppen under
kläderna, figuren byggs upp enbart av den draperade
dräkten, och dess proportioner är ofta andra än de
naturliga. Karakteristiska är apostlastatyerna i
koret till domkyrkan i Köln (1320-talet), en rad
onatur
ligt smärta gestalter, som var för sig tycks reducerade
till ett knippe av tyngdlöst uppstigande, rytmiskt
böljande vecklinjer. Också i de asketiska ansiktena är
det individuella undertryckt. Det är den mystiska
fromhetens tanke på individens självförintelse i Gud
som har uttryckts här.
Sin höjdpunkt och sitt slut når denna konstriktning
i gravvården över ärkebiskop Friedrich von
Hohen-lohe i domkyrkan i Bamberg (1350-talet) med den
döde framställd i liggande helfigur på gravhällen;
den förandligade gestalten och det ädla, utmärglade
ansiktet uttrycker värdigt och vackert tidevarvets
tanke, att kroppen intet annat är än ett käril för
själen (bild s. 373).
Medeltidens slut
Den senare delen av 1300-talet kännetecknas av en
återgång till realismen. Peter Parlers arbeten är med
sin kraft och tyngd typiska för denna period. Vid
1400-talets ingång uppstår en mera lyrisk stil med
mjukt flytande draperier och mer poetisk
människo-framställning. Denna möts emellertid snart av den
nederländska realismen med kraftig plastik och
styva, brutna draperier. De äldsta arbetena i denna art
(t. ex. den »Schlüsserfelderska» Kristofferstatyn i
Nürnberg, 1442) har en viss grovhet, som snart
efterträds av smärta proportioner och sirlig hållning.
1400-talets senare hälft i Tyskland karakteriseras främst
av de stora altarskåpen; bland mästare vilkas namn
man känner märks Veit Stoss [sjtå’s], Michael
Pacher och Tilmann Riemenschneider [-sjnaj’der].
Stämningsläget i de båda förstnämndas konst är
smärtsamt patetiskt; altarskåpens nischarkitektur har givit
dem tillfälle till starkt betonade ljusdunkelverkningar.
Riemenschneiders arbeten är mera lyriska; hans konst
visar den för 1400-talets slut kännetecknande
föreningen av from andakt och jordisk skönhetsglädje.
Bland den nordtyska skulpturens främsta mästare
är lübeckaren Bernt Notke; hans S:t Göransgrupp i
Stockholms Storkyrka är med sin förening av vild
fantasi och upphöjt, ljust allvar ett av tidens
märkligaste arbeten (se plansch vid Svensk konst).
Den siste av Tysklands medeltida skulptörer är
Adam Krafft. Med sin breda form och sin kärva
saklighet står han alldeles vid sidan av den allmänna
stilutvecklingen. Hans främsta arbete är en serie
reliefer över Jesu vandring till Golgata, resta vid
Nürnberg utmed vägen till en av stadens
begravningsplatser. Den tyska 1400-talskonsten stod i livlig
förbindelse med flamländsk, fransk och italiensk konst, och
måleriets utveckling i Tyskland avspeglar, fast med
viss egenart, utvecklingen i de andra stora
kulturländerna. Köln är en huvudort för ett lyriskt vekt
och drömmande måleri med gotiska drag (Stefan
Lochners Madonna i rosengård, omkr. 1440).
Djärvare steg mot realism togs på andra håll, så av Ulm-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
