Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk musik — en glansfull musikhistoria - Utländska inflytanden dominerade länge - Tvåhundra års storhetstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3564 TYSK MUSIK
EN GLANSFULL MUSIKHISTORIA
Tysk musik. Om man frågade några moderna
konsertbesökare, vilket land de ville kalla »musikens
hemland», skulle svaret förmodligen bli: Tyskland.
De skulle tänka på Bach, Haydn, Mozart, Beethoven,
Weber, Schubert, Mendelssohn, Schumann, Wagner,
Bruckner, Brahms och andra berömda tyska
kompositörer. Det är väl också ganska få orkesterprogram, där
inte åtminstone något av dessa kompositörsnamn
förekommer. Och inom kammarmusiken dominerar
faktiskt de tyska tonsättarna, romansens utveckling
markeras i stor utsträckning av namnen Schubert,
Schumann, Brahms och andra tyska kompositörer, för att
inte tala om kyrkomusiken, där Bachs och hans äldre
landsmäns hegemoni är mycket påtaglig - och inom
operakonsten är tyska tonsättare som Mozart och
Wagner ännu i hög grad aktuella.
Ännu in på 1700-talet var det emellertid
italienarna, som styrde och ställde i musikens rike. Men
därpå började tyskarna ta loven av dem och kom
sedan i 200 år att ange riktlinjerna för musikens
utveckling. Särskilt blev detta fallet under 1800-talet,
då tysk musikkultur med Schumann, Mendelssohn,
Liszt och Wagner utövade ett vidsträckt inflytande,
inte minst i de nordiska länderna.
Men sådana män som Haydn, Mozart och
Schubert var ju inte tyskar utan wienare, österrikare? Ja,
det är i själva verket svårt att dra en skarp gräns
mellan »tyskt» och »icke-tyskt» där nere på
kontinenten; i gränsområdena har sedan gammalt ett
livligt andligt utbyte ägt rum. Inom Tyskland har
det för övrigt nästan rått större skillnad mellan
»sydtyskt» och »nordtyskt».
Utländska inflytanden dominerade länge
Den musikkulturella utvecklingen i Tyskland
började jämförelsevis sent. Visserligen fanns under
medeltiden en rik odling av gregoriansk kyrkomusik
och olika arter av folkmusik [leiser, Geisslerlieder
samt minnesång och mästersång’), varjämte de från
1200-talet flitigt verksamma stadsmusikanterna
utgjorde typiska inslag i städernas musikliv, men ännu
under 1500-talet omsatte tyskarna egentligen endast
utifrån kommande impulser i praktiken. Orlando di
Lasso, nederländare till börden men verksam på
tyskt område, och H. Isaac var sålunda på
1500-talet två berömda företrädare för den nederländska
körmusiken, och från Italien (Venedig) mottog H.
L. Hassler avgörande impulser. Han var en skicklig
madrigalkompositör, vars verk ännu idag sjungs av
de flesta körer.
Efter reformationen fick den evangeliska
kyrko-visan en enorm betydelse. Många av våra fortfarande
mest sjungna koraler skrevs då av Luther, J. J.
Wal-ther, J. Crüger m. fl. och bearbetades flitigt i
koralmotetter och orgelstycken. Sin tids främsta
orgelspelare var P. Hofhaimer.
På 1600-talet började så en mera självständig tysk
tonkonst växa fram, särskilt inom kyrkomusiken.
Genom M. Praetorius, J. H. Schein, S. Scheidt och
A. Hammerschmidt samt framför alla Heinrich
Schütz utvecklades kantaten och passionen, och
såväl i Nord- som Sydtyskland blomstrade
orgelmusiken under händerna på sådana tonsättare och
organister som G. Böhm, den danskfödde D. Buxtehude.
samt J. Pachelbel och J. G. Walther. Storartade
orglar byggdes av familjen Silbermann. - Även på
den utomkyrkliga musikens område skedde
betydelsefulla förändringar. Danser och sviter för stiliserade
danser skrevs för orkester av Schein, J.
Rosen-müller o. a. Denna och en myckenhet annan ny
orkester- och kammarmusik spelades i stor
utsträckning i de många s. k. collegia musica, som växte upp
som svampar ur jorden och bestod av
amatörmusiker, t. ex. studenter vid universiteten. I de många
borgarhemmen sjöngs visor av A. Krieger m. fl.
Som kompositör vid dåtidens livaktigaste tyska
operascen, i Hamburg, verkade R. Keiser.
Tvåhundra års storhetstid
Alla de föregående strömningarna inom andlig och
profan tonkonst (dock ej opera) sammanfattades
och fördjupades i Johann Sebastian Bachs (se d. o.)
rika produktion. Med en annan tysk mästare, Georg
Friedrich Händel (se d. 0.), som visserligen
huvudsakligen var verksam i England, nådde operans och
oratoriets konstarter en höjdpunkt. Redan under
dessa bägge mäns tid började barockens pompösa stil
bli omodern. Sådana kompositörer som den enormt
produktive G. P. Telemann och den ryktbare
operatonsättaren J. A. Hasse anpassade sig efter de nya
kraven på enkelhet i tonspråket, och Bachs söner
Philipp Emanuel och Johann Christian Bach blev
berömda föregångsmän till wienklassikerna och
1800-talets romantiska stil. I Mannheim gjorde en hel rad
kompositörer med J. Stamitz i spetsen de första
rönen inom den orkester- och kompositionsteknik som
fullkomnades av Joseph Haydn, Wolfgang
Ama-deus Mozart och Ludwig van Beethoven (se dessa
ord). Till 1700-talets senare skede hör även J. A.
Hillers tyska sångspel och C. W. Glucks
operareformatoriska insatser; den senares verksamhet blev
dock mest uppmärksammad utanför Tyskland.
Med Beethoven, född i Tyskland men verksam i
Wien, fördes instrumentalmusiken slutgiltigt fram
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
