Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskspråkig litteratur — från hjältedikt till skräckvision - Medeltiden - Humanism och reformation - Barocken (omkring 1600—omkring 1720)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________ TYSKSPRÅKIG LITTERATUR 3567
stalt var Mäster Eckhart, men också hans
efterföljare Suso och Tauler hör till den religiösa
kon-templationens klassiker. Två av medeltidens
universalsnillen, Albertus Magnus från 1200-talet och
Nicolaus Cusanus från 1400-talet, var av tysk
härkomst.
Humanism och reformation
Ända sedan 1300-talet hade borgerskapet
befunnit sig på frammarsch i den vikande adelns spår.
Renässansen nådde Tyskland dels i form av
klassisk språkkunskap, dels i form av en nyväckt
natio-nalstolthet som fick näring genom studiet av
Taci-tus’ Germania. Allt detta i förening med furstarnas
ökade makt och ärelystnad beredde väg för den
brytning med Rom som var kärnan i reformationen.
Under sådana förhållanden är det alldeles naturligt
att den söderifrån importerade humanismen snabbt
måste förtvina. De förhoppningar som det
stillsamma lärdomsljuset Erasmus och det bångstyriga
kraftgeniet Ulrich von Hutten hade hyst om en
stundande litterär guldålder hade inga utsikter att
förverkligas. Framtiden tillhörde Luther. Särskilt
genom sin bibelöversättning och sina psalmer fick han
en oöverskattlig betydelse för tysk anda och tyskt
språk. Det protestantiska prästerskapet och det med
detta nära förbundna borgerskapet ersatte adeln och
klostren som kulturbärare i stora delar av Tyskland.
En sådan klyvning måste få djupgående och allt
annat än gynnsamma verkningar på
kulturutvecklingen. De litteraturarter som mest frodades var
polemiken och satiren. Häri utmärkte man sig på båda
sidorna, om än inte genom finess så åtminstone
genom kraft. En och annan undgick att engagera sig
alltför djupt i dagens frågor. Dit hörde den otroligt
mångskrivande skomakaren Hans Sachs,
mäster-sångare och fastlagsspelsförfattare, samt den store
satirikern och lysande stilkonstnären Johann Fischart,
Rabelais’ kongeniale översättare. Men i jämförelse
med den engelska eller franska renässanslitteraturen
väger allt detta ganska lätt.
Barocken (omkring 1600—omkring 1720)
Efterblivenheten ökas, då religionskrigen förhärjar
Tyskland. Men tidens allvar skapar jordmån för en
andlig förnyelse, som genom motreformationen står
i beröring med den stora spanska mystiken och hela
den religiösa renässansen inom katolicismen.
Jesuitdramat florerar och bereder väg för teaterkonsten
bättre än vad humanisternas antikiserande tragedier
och reformatorernas bibeldramer förmått. Men även
på andra områden är tidens största verk mer eller
mindre inspirerade av denna pånyttfödda mystiska
fromhet. Den framträder hos en sådan originell
tänkare som den schlesiske skomakaren och mystikern
Jacob Böhme. Den spåras både hos katolska förfat-
Friedrich Gottlieb Klopstock. Gotthold Ephraim Lessing.
Fr. v. Hardenberg (Novalis).
Ludwig Tieck.
Friedrich Hölderlin.
Heinrich von Kleist.
E. T. A. Hoffman.
Clemens Brentano.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
