Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ugglan — vishetens symbol - Kråkornas värsta fiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3580 UGGLAN
synt, över nästan hela landet, jagar förutom möss och
sorkar även småfåglar. Pärlugglan är sällsynt i
Götaland. Vanligare är den i Svealand men sitt egentliga
utbredningsområde har den i de norrländska
barrskogarna. Timme efter timme kan man där under
senvinter- och vårkvällarna höra dess mjuka, dallrande
läte, som närmast kan återges med hå-å-å-å-å-å-å
upprepat med några sekunders paus. Alla ugglor
slukar stora stycken av sitt byte eller sväljer det helt.
Osmältbara delar såsom hår och ben stöts upp i form
av bollar. Verklig flyttfågel är jordugglan, som i
oktober överger Norrlands myrar för att dra söderut;
många hornugglor lämnar då också landet. Kattugglan
åter stannar kvar och uppsöker gärna grannskapet av
människoboningar. Det är hennes höga parningsrop
ho ho ho vi hör under marsnätterna i våra
trädgårdar och parker. Under samma månad lägger hon sina
2-3 ägg.
Alla uggleägg är rent vita och ungarna, som djärvt
försvaras av föräldrarna, täckta av först ett vitt och
senare grådaskigt dun. Är tillgången på föda god, kan
kullen bli dubbelt så stor, ett vanligt förhållande bland
de norrländska ugglearterna under lämmelrika år.
Skönheten bland ugglorna är fjällugglan (hanen
Störst av alla svenska ugglor är berguven, »nattens konung».
kan bli alldeles vit, honan är oftast fläckig), som
häckar uppe på kalfjället nära den eviga snön. I sin
vackra, gulbruna och askgrå fjäderdräkt, översållad
med vita, grå och bruna småfläckar, intar även
tornugglan en särställning. Hon har den sydligaste
utbredningen av alla, ty hon finns blott i södra Skåne, där
hon bor i lador och kyrktorn.
Den ståtligaste av våra svenska ugglor är berguven,
»nattens konung». Hans rödgula ögon, stora
öron-tofsar och rostbruna, i svart starkt fläckade och
strimmade dräkt förlänar honom, i synnerhet när han
i vrede reser fjädrarna och knäpper med näbben, ett
majestätiskt utseende.
Berguven kan höras ropa då skymningen faller
redan under hösten. Men det är först under senvintern
och våren som hoandet hörs regelbundet. Uven sitter
då i något träd eller på en bergkant. Lätet är så starkt
att det vid gynnsam väderlek kan uppfattas på ett
avstånd av 3-4 km.
Kråkornas värsta fiende
De flesta fåglar avskyr ugglor och slår larm,
närhelst de upptäcker dem; berguven hatar och fruktar
de över allt annat. Han är av gammalt kråkornas
värsta fiende, och det vet de. Härav har jägaren dragit
fördel. Kråkskytte för en uvbulvan, utsatt som
lockfågel, har använts flitigt för att minska kråkornas
antal. Förr häckade uven rätt allmänt i skogiga
bergstrakter över hela landet. Numera är han mycket
sällsynt, endast i tystare från kulturen fjärmare trakter
dröjer spridda par kvar, där de dock förföljs hårt.
I våra dagar är uven fridlyst under hela året.
Åren 1943-48 gjordes en inventering av
uvbestån-det i vårt land. Man gjorde den nedslående
upptäckten, att endast 291 med säkerhet häckande par kunde
konstateras. Av dessa kom 197 på Norrland, 55 på
Svealand och 39 på Götaland. Någon egentlig stam
av berguv förekommer endast i Norrbotten, norra
Dalarna och möjligen i gränstrakterna mellan Småland
och Östergötland.
Den utrotning av uven, som man så länge
praktiserat i vårt land, motiveras naturligtvis som vanligt av
missuppfattningen att uven skulle vara en svår fiende
till viltet. En undersökning av den svenska uvens föda
har emellertid visat, att inte mindre än 43 % utgörs
av smågnagare, varför uven redan för den skull måste
räknas som ett för oss mycket nyttigt djur.
En orsak till decimeringen är att man tagit ungar
ur bona för att uppföda dem och använda dem som
bulvaner vid kråkskytte. Detta är numera icke tillåtet.
Även äggsamlarna bidrar till beståndets minskning.
De flesta av våra ugglor har en vidsträckt
utbredning i olika världsdelar eller är företrädda där genom
särskilda arter. Men där förekommer naturligtvis
också egna släkten, som inte finns hos oss. Ett sådant
är hålugglorna som förekommer endast i Amerika.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
