Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppland — Sveaväldets uråldriga kärnbygd - Upplands städer - Uppsala — lärdomsstaden vid Fyrisån - Uppsala domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359$ UPPSALA
liga trähus, omgivna av täppor och trädgårdar. Staden
är under sommaren en mycket besökt utflyktsort och
centrum för trafiken på sommarnöjena i skärgården.
Norrtälje är beläget kring Norrtäljeåns utlopp i
Norrtäljeviken av Ålands hav. Denna »Roslagens
huvudstad», som förr var hamnplats och överfartsort till
Finland, blev stad 1622 och erhöll året därpå ett
gevärsfaktori, som under de följande krigen fick ett stort
uppsving. 1719 nedbrändes staden av ryssarna och
återuppbyggdes därefter först småningom. Från 1844
blev Norrtälje badort, fick 1846 regelbunden
ångbåtstrafik på Stockholm och 1884—85 järnväg till
Uppsala och Stockholm. Staden har även en del industri
och är förläggningsort för Stockholms
luftvärnsrege-mente.
Östhammar, vars gamla privilegier bekräftades 1368,
ligger långt inne vid Granfjärden, den innersta viken
av Singöfjärden. Då farvattnet uppgrundades, flyttade
borgarna 1491 till Öregrund (se nedan). Då denna
stad emellertid förstördes under 1521 års krig,
återflyttade de flesta till Östhammar, men den nya staden
anlades ett stycke söder om den gamla. 1719 brändes
den av ryssarna. Mot slutet av 1700-talet gick den
tillbaka, fisket, stadens huvudnäring, avtog, och först
anläggandet av en badanstalt 1882 gav den nytt liv.
Staden saknar liksom grannstaden Öregrund
järnvägsförbindelse.
Öregrund, vid Öregrundsgrepen innanför Gräsön,
privilegierades 1491 och fick betydelse som hamnplats
för norra Uppland. Förstörd av danskarna 1508 och
1521 låg den i lägervall till 1554, då den ånyo
privilegierades och blev utskeppningshamn för de
närbelägna järnbruken; den hade t. o. m. en kort tid i början
av 1600-talet stapelstadsrätt. Eldsvådor 1652, 1719
(ryssarna) och 1744 vållade stort avbräck. Från 1885
är staden badort och livligt besökt sommarstad.
LÄRDOMSSTADEN VID FYRISÅN
U PPSALA. Tre stora byggnader höjer sig över den
övriga bebyggelsen i Uppsala: domkyrkan,
universitetsbiblioteket (Caroli’na redivi’va) och slottet.
Slottet ligger högst och är störst men är ändå i viss
mån mindre väsentligt. Uppsala har av begynnelsen
varit domkyrkans stad och i snart ett halvt årtusende
universitetets, och det är dessa båda institutioner
som ännu i dag ger staden dess särprägel.
Till Gamla Uppsala (se d. o.), som varit Svearikets
främsta offerplats och tingsplats, hade Upplands
biskopssäte flyttats från Sigtuna så snart
hednagudar-nas makt brutits, och när tiden var mogen för
inrättandet av ett svenskt ärkebiskopsdöme (1164), blev
Gamla Uppsala dess säte. Det var ett egendomligt
residens för en ärkebiskop, mitt ute på landsbygden och
med dåliga kommunikationer, eftersom Fyrisån inte
var segelbar längre upp än till den plats där staden
nu ligger. Där nere uppväxte också snart ett
stadslik-nande samhälle med livlig handel, kyrkor och kloster.
- Erik den helige bevistade omedelbart före sin
martyrdöd 1160 mässan där i den lilla
Trefaldighetskyr-kan (»Bondkyrkan»), som ännu står kvar. Östra
Aros, »östra åmynningen», kallades platsen till
skillnad från Västra Aros, Västerås. Vid 1200-talets mitt
härjades Gamla Uppsala kyrka av brand, och
ärkebiskopen fick 1258 påvens tillstånd att i stället bygga
en ny domkyrka i Östra Aros. Med ärkesätet
överflyttades namnet Uppsala till staden.
Uppsala domkyrka
På 1260-talet var arbetet på den nya, storslagna
domkyrkan i gång. Dess plan utstakades efter de allra
modernaste förebilder ur den franska
katedralarkitekturen, som här för första gången och renare än
någonsin introducerades i Östersjöländerna. Arbetet
syns ha gått sakta; visserligen kunde man redan 1273
överflytta Sankt Eriks reliker från Gamla Uppsala till
det nya, men man kan knappast ha placerat dem
under den nya domkyrkans tak, ty femton år senare
inkallades från Paris stenhuggaren Estienne de
Bonneuil [bånöj’] med tjugo man för att arbeta på
kyrkan, och det är icke stora delar av byggnaden som
kan vara äldre än från hans tid. Han och hans folk
byggde korpartiet i ädel och formskön höggotik; även
tvärskeppet måste de åtminstone ha påbörjat,
eftersom dess vackra sydportal uppenbarligen är franskt
arbete. Till pelare och portaler användes kalksten
(med detaljer i täljsten); för övrigt byggdes kyrkan
helt och hållet av tegel.
1331 uppges kyrkan vara nästan färdig, men i
verkligheten behövdes ännu över hundra års arbete; först
1435 kunde den invigas. Långhuset, som byggdes
senare än koret, fick inte samma rena franska karaktär
utan präglades mera av den baltiska tegelgotiken; så
hade det t. ex. tämligen grova tegelpelare i stället för
korets smärta pelare i kalksten. De båda stora tornen
i väster, som färdigbyggdes 1442, hade rent baltisk
stilprägel.
Mot slutet av 1800-talet genomgick kyrkan en
hårdhänt restaurering (avslutad 1893). I det inre
ombyggdes bl. a. långhuspelarna för att bli mera »stilriktiga»,
tornen ändrades i schematisk ritbordsgotik, och hela
kyrkans exteriör kläddes med splitternytt,
maskinslaget tegel och utstyrdes med pråliga dekorationer i
cement. Denna maskeradkostym har sedan på mindre
än ett halvt århundrade förfallit och på sistone måst
till stora delar avlägsnas. En ny stor och
genomgripande restaurering planeras och har delvis redan
påbörjats.
Domkyrkan är rik på historiska minnen, särskilt
ryktbara mäns och kvinnors gravar. Dess äldsta
konstnärligt betydande gravvård är hällen över den heliga
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
