Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valar och valfångst — nutidens väldigaste djur - Valens utvecklingshistoria - Tandvalar och bardvalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3632 VALAR
NUTIDENS VÄLDIGASTE DJUR
Valar och valfångst. Redan den grekiske
filosofen och naturforskaren Aristoteles visste, att
valarna födde ungar som diade sin moder, och
sammanställde dem därför med »djur som föder ungar».
Likväl finner vi i naturhistoriska verk ända fram till
1500- och 1600-talen valarna överallt beskrivna
tillsammans med fiskarna.
Det var först vår egen Carl von Linné som gav
valarna deras rätta plats i djurvärlden som däggdjur.
Man vet en del om valens förhistoria. I
eocenavlag-ringar i närheten av Kairo fann man 1904 rester av en
ytterst primitiv val, Protoce’tus a’tavus, som tycks
förbinda de äldsta säkra släktingarna till de
nuvarande valarna med primitiva rovdjur. Enskilda
forskare anser, att den grupp Protocetus hör till -
Pro-tocetidae kallas den - kan härstamma från
Hyaeno-don’tidae, köttätande, fyrbenta landdjur av en rävs
eller vargs storlek. Vissa av dessa var anpassade för
ett liv i vatten, och vi kan därför anta att de livnärde
sig av fisk o. d. ungefär som vår nuvarande utter.
Valens utvecklingshistoria
Från dessa rovdjur fram till de nuvarande valarna
har en mycket omfattande utveckling försiggått, som
medfört stora förändringar med hänsyn till såväl
skelettets byggnad som djurens levnadssätt m. m., men
alla dessa förändringar kan betraktas som en
anpassning för livet i vattnet.
Hos de nu levande bardvalarnas små foster finns
ansatser till tänder, som senare försvinner; detta
visar, att bardvalarna stammar från former med tänder.
Hos nästan alla valar finns i bakkroppens muskulatur
ett rudimentärt bäckenben och hos fostret också yttre
ansatser till bakben, ett bevis för att valarna
härstammar från fyrfotadjur.
Intet av havets övriga däggdjur har så fullkomligt
anpassats för livet i vattnet som valarna. Sälarna är
alltjämt beroende av land eller is, där de måste gå upp
för att föda sina ungar eller fälla sitt hår, och sjökorna,
som visserligen lever hela sitt liv i vatten, håller
sig uteslutande till grunda kustområden och älvar.
Men valarna har fullständigt erövrat även det öppna
havet, och de är så beroende därav, att de är hjälplöst
förlorade om de råkar »stranda». De »drunknar» på
land, emedan deras egen tyngd klämmer samman
bröstkorgen så mycket, att de kvävs.
Valarnas kropp är formad efter
strömlinjeprinci-pen. Alla organ som hindrar rörelsen i vattnet och icke
är nödvändiga för livet i detta element är försvunna,
både de bakre extremiteterna och ytteröronen.
Stjärten är det enda rörelseorganet, men den är oerhört
muskulös och är försedd med en stor horisontalt ställd
stjärtfena. De främre extremiteterna eller fenorna,
som de ofta kallas, används enbart till styrning och är
rörliga endast i skulderleden. De är mestadels små
och formade som bladet på en paddelåra. Ett tvärsnitt
genom dessa fenor ger samma bild som ett tvärsnitt
av en modern aeroplanvinge.
Att stjärtfenan är horisontalt ställd, sammanhänger
med att valarna ständigt måste gå upp till ytan för att
andas och ned på djupet för att finna mat. Den rör sig
därför mest i det vertikala planet och tjänar som
höjd-roder. Fiskarna däremot simmar mest på ungefär
samma djup och har mera bruk för sidoroder.
Valarnas kropp är också praktiskt taget utan hår,
men till skydd mot värmeförlust har den ett tjockt
lager med späck under huden. Därför kan valarna, som
har en kroppstemperatur av 36-37°, trivas lika bra
i ishavens kalla vattenmassor med temperaturer av
ända ned till -1J/20 som i tropikernas varma vatten
med + 30° eller mera.
Det finns valar även i sötvatten, några små delfiner
i floder i Sydamerika och i Asien, men det är i havet
valarna fått sin rikaste utveckling i fråga om arter
och antal.
Tandvalar och bardvalar
Vanligen skiljer man på bardvalar och tandvalar.
Till bardvalarna räknas tre familjer med fem släkten
och tio skilda arter, medan tandvalarna omfattar fyra
familjer med 25 släkten och många arter. Det finns
många skillnader mellan tandvalar och bardvalar
förutom den skillnad som ligger i namnet. Några av
tandvalarna är för övrigt helt eller nästan tandlösa.
Hos tandvalarna är kraniet osymmetriskt och snett
därigenom att benen på höger sida är kraftigare än på
den vänstra. Därför ligger också tandvalens näsborre,
biåshålet, på vänstra sidan. I bardvalens kranium
finner man icke större skevhet än hos andra däggdjur;
den har också två biåshål tillsammans överst i
huvudet.
Tandvalarna lever framför allt av fisk och
bläckfisk och fångar relativt stora djur. Bardvalarna
däremot lever av små stimfiskar eller planktondjur, som
de fångar i stora massor på en gång. Det är deras
silapparat, barderna, som möjliggör detta.
Barderna består av tunna, trekantiga hornplattor,
som står tätt intill varandra, tre-fyrhundra i var
käkhalva. Tandvalar och bardvalar är alltså
specialiserade på var sitt sätt för skilda försörjningsmöjligheter
i havet. Bardvalen förefaller ha de bästa
existensvillkoren. Antingen är kräftdjuren, som bardvalen tar,
rikligare eller lättare tillgängliga än de större fiskar och
bläckfiskar som tandvalarna jagar, eller är bardvalar-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
