Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valar och valfångst — nutidens väldigaste djur - Tandvalar och bardvalar - Späckhuggare - Kaskelotter - Valarnas vandringar - Tungan väger lika mycket som en elefant, och ungarna kan öka 100 kg per dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3634 VALAR
nas föda relativt mer närande. Faktum är att de flesta
tandvalar är relativt små, från 15/2 till 6 å 7 m, medan
bara ett par arter blir 10 m eller mer; bardvalama
är däremot samtliga stora djur, den minsta omkring
10 m, och den största, blåvalen, kan bli intill 30 m
lång och väga omkr. 150 ton. Såvitt vi vet, är
blåvalen det största djur som någonsin har levat på jorden.
Späckhuggare
Valarna kan indelas i skilda grupper alltefter den
föda de söker: 1) kött, 2) fisk, 3) bläckfisk, 4)
djurplankton, 5) större kräftdjur, 6) växter. De två sista
grupperna har närmast kuriositetsintresse. En art som
lever i Gangesfloden och som för övrigt är blind livnär
sig av kräftdjur, som den rotar upp från bottnen,
medan bräckvattensdelfinen, som finns i Afrikas laguner,
antas leva av växter.
Till köttätarna räknar vi endast späckhuggaren.
Den föredrar säl och är säkert sälarnas värsta fiende
i havet, men man har också flera gånger sett
späckhuggaren gå till angrepp på stora bardvalar. Den tar
emellertid i stor utsträckning även fisk. På Norges
västkust kan man se den leva fredligt sida vid sida
med sill- eller fenvalarna i sillstimmen.
De allra flesta små tandvalar - tumlare, delfiner
etc. - räknas till den andra gruppen, fiskätarna. Även
några av bardvalarna lever i stor utsträckning av fisk
men då mestadels små stimfiskar.
Kaskeloter
De tandvalar som är dåligt utrustade med
tänder lever i första hand av bläckfisk och endast
tillfälligtvis av fisk. Detta gäller framför allt kaskeloten,
spermacetivalen, som har tänder endast i underkäken.
Hanen hos denna art kan bli ända upp till 20 m lång
men honan sällan över 12.
På plankton kan naturligtvis endast bardvalar
livnära sig. De blir också som redan sagts mycket större
än tandvalarna och är följaktligen ett begärligt
fångstbyte.
Det var Svend Foyns uppfinning granatharpunen
som möjliggjorde fångsten av så stora och snabba djur
som fenvalen och blåvalen, och valfångsten har också
i mycket hög grad koncentrerats på dessa arter.
Blåvalen har tidigare varit det viktigaste
fångstföremålet, men de senaste 10-12 säsongerna har
betydelsen av fenvalsfångsten varit i ständigt stigande, och
detta beror på den starka decimeringen av
blåvals-beståndet.
Valarnas vandringar
Valfångarna har från första stund varit på det
klara med att de flesta valarter företar långa och
regelbundna vandringar; kunskapen om dessa vandringar
är i verkligheten en av förutsättningarna för de
väldiga fångster som gjorts i såväl gammal som ny tid.
Under den moderna valfångstens första år, då man
fångade från fasta stationer på land, bestämdes
fångstsäsongens längd av de regelbundna besöken av val
i närmaste farvatten. Men när valarna hade dragit
vidare, var också säsongen slut. I våra dagar har man
en ganska god föreställning om valarnas vandringar
och kan inrätta sig därefter. Det är bara några få arter
som vandrar över kortare sträckor, framför allt
grön-landsvalen, vitvalen och narvalen, som hela året håller
till i Ishavet eller angränsande farvatten, samt de
stora stimmen av kaskeloter, en hane med många
honor och ungar, vilka håller sig inom de tropiska och
tempererade haven. Om de små tandvalarnas
vandringar vet man ytterst litet. Bardvalama uppehåller
sig om vintern i varma eller tempererade hav och
vandrar därifrån norr eller söder ut till ishaven om våren
och sommaren för att sedan återvända på hösten, och
vi vet också varför de gör dessa vandringar.
I ishavens kalla vatten försiggår på våren, när
solljuset har blivit tillräckligt starkt, en våldsam
upp-blomstring av mikroskopiskt små plantor,
växtplank-ton, mest kiselalger, och dessa växter ger näring åt en
oräknelig skara små kräftdjur. För att frossa på dessa
kommer valarna till ishaven, men när hösten bryter
in och mängden av djurplankton minskar, drar de bort
igen. I de varmare haven finner valarna om vintem
föga eller ingen dylik föda, men där är i stället
vattnet tillräckligt varmt för att de skall kunna föda sina
ungar utan fara för att dessa, som är dåligt skyddade
mot värmeförlust, skall frysa ihjäl. Här parar de sig
också.
Honan av blåvalen är dräktig 10-11 månader. När
blåvalen föds är den ca 7 m lång, och den upphör att
dia modern, när den är 7-8 månader gammal och 16
m lång. Om ungen är född på hösten, följer den
modern på vandringen till det planktonrika vattnet på
våren. Blåvalen blir könsmogen vid ungefär 4 års
ålder, då den har en längd av ca 23 m. Honorna blir litet
större, hanarna en aning mindre. Blåvalen växer ca
9 m under de sju månader som den diar modern;
detta gör i medeltal ca 4,3 cm per dygn.
Tungan väger lika mycket somen elefant, och ungarna
kan öka 100 kg per dag
Ännu mer imponerande blir tillväxten, när man
betraktar vikten. En stor blåvalshona på 27 m som
vägdes på Sydgeorgia 1926 vägde 122000 kg. Därav
utgjorde 56444 kg av kött, 25651 kg av späck och
22 638 kg av ben. Lungorna vägde 1 226 kg, hjärtat
631 kg, levern 945 kg och njurarna 547 kg. Tungan
jämte tungroten vägde 3 558 kg, dvs. lika mycket som
en medelstor elefant.
Blåvalungen väger vid födseln omkring 2 000 kg, sju
månader senare, när den slutar att dia, 23 000 kg.
Under de sju månaderna lägger den på sig 21 000 kg, dvs.
i genomsnitt 100 kg per dygn.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
