Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varg — gråben - Ett rovdjur med stor anpassningsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3648 VARG
Vargen liknar mest en stor grå schäferhund, när den
kommer lufsande ur skogen.
GRÅBEN
Varg. Vargen är nära besläktad med hunden och
påminner mycket om en kraftig schäfer. Färgen är
i regel grågul med rödaktig anstrykning och särskilt
på ryggen inblandning av svart. Storvuxna,
skandinaviska varghanar når 140 cm längd, vartill kommer
den yviga svansen med ca 40 cm.
Ett rovdjur med stor anpassningsförmåga
Vargen har visat en för ett djur ovanlig förmåga
till anpassning för olika natur- och klimattyper.
Arktiska köldtrakter, täta skogar och heta stäpper utgör
hans hemvist. I Europa finns nu vargen blott kvar
i enstaka, isolerade stammar i norra Fennoskandia,
Pyrenéerna, de spanska bergskedjorna, på Sicilien och
i Karpaterna samt mångenstädes i Ryssland. Utom i
Europa finns vargar i många andra länder. I
nordligaste Canada och på Nordgrönland finns polarvargen,
som är vit till färgen. I Nordamerika förekommer den
amerikanska vargen och i Indien den indiska vargen,
som är något mindre än den vanliga, på våra
breddgrader kända vargen.
I vårt land förekommer varg endast i fjälltrakterna.
1945 gjordes en inventering hos oss av vargbeståndet,
som till resultat gav 25 exemplar. Med tanke på den
ständiga uppmärksamhet som de renskötande
lapparna ägnar vargen torde denna siffra, vilken grundar sig
på uppgifter från respektive distrikt, inte vara i
underkant. Blott för något mer än 100 år sedan
förekom vargen över hela landet. Sålunda fälldes i Sverige
under åren 1827-39 6 790 till myndigheterna
inrapporterade vargar. 82 av dessa hade skånskt ursprung,
och 271 dödades inom Stockholms län. Under senare
hälften av 1800-talet decimerades vargarna mycket
snabbt genom intensiv jakt, fällor, gift osv. Först 1862
fälldes dock de sex sista vargarna i Skåne. I
Stockholms län avlivades de sista två kvarlevande djuren
1871, och ännu vintern 1883 uppträdde vargen i
Uppland, närmare bestämt i Skogstibble.
Orsaken till den hänsynslösa förföljelsen var
vargens angrepp på människans husdjur, framför allt
fåren. Människan själv vågade den sig i allmänhet inte
på, men inte desto mindre var vargen oerhört
fruktad. På många ställen vågade man inte nämna den vid
dess rätta namn, som förr var ulv. Man använde sig
av olika omskrivningar såsom »gråben» och »tasse».
Därav kommer väl ordet tassemarker. Men man
kunde också ta till okvädinsord, vilket just namnet varg
är. Det lär ursprungligen ha betytt brottsling. »Varg i
veum» var ju förr uttrycket för vissa straff.
Utrotandet av vargen i Sverige har gått så långt att
man rent av tvivlar på att de hos oss förekommande
individerna har »svenskt» blod i ådrorna. De är
åtminstone till stor del invandrare från öster. Arten
förekommer nu huvudsakligen i Karesuando socken,
men några exemplar anträffas också i västra delen av
Torne lappmark, i Sarekfjällen, Lule lappmark, och
kring övre Laisdalen i Pite lappmark. Avskjutningen i
Sverige 1947 och 1948 uppgick till 10 resp. 9 vargar.
Vargen anses vara ett utpräglat skadligt djur, som
årligen vållar renägarna svåra förluster. Emellertid
har skadegörelsen mycket överdrivits. Klart står dock,
att vargen vintertid, då den ofta lever flockvis,
förgriper sig på renen, vars vilda förfäder ju
ursprungligen utgjorde detta rovdjurs vinterbyte. Efter det att
lapparna helt utrotat vildrenen i Sverige, och våra fjäll
fyllts av tamrenar, är det helt naturligt, att dessa
senare också ersatt sina vilda förfäder såsom föda åt
vargen. Men om man besinnar, att exempelvis år 1936
ca 40 000 renar omkom huvudsakligen på grund av
bristande omvårdnad, sjukdomar, svält och olycksfall,
förstår man, att vargen inte behöver sakna tillgång på
kadaver, vilka han enligt amerikanska
undersökningar är specialist på. Vidare har det visat sig, att vargen
under sommarhalvåret mest förtär små gnagare,
såsom lämlar och sorkar, ibland även insekter. I USA,
där samma vargart som vår egen förekommer, fanns
1938 i av staten kontrollerade områden 2 178 vargar,
1940 beräknades stammen i Alaska uppgå till 7 000
exemplar och i de s. k. Canadian barren i norra
Canada till 36 000 ex. På flera håll i USA, där vargen
utrotats, visade det sig, att olika arter hjortar trots jakt
blev för talrika och dog av svält. Följden blev, att
var
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
