Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasmålning — vad grekiska lerkärl berättar - En strängt stiliserad konst - Ryktbara konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3654 VASMÅLNING _____________________________________________________________________
Insidan av en svartfigurig skål visande Dionysos’ havsfärd.
Målning i Polygnotos’ stil på utsidan av en krater (stor
bägare).
Insidan av en skål med rödfigurig målning, föreställande
flöjtspelare och danserska. Målad av Epiktetos.
ter som huvudmotiv, uppstår det egentliga
svartfigu-riga vasmåleriet, vars stilkaraktär motsvarar
grekernas arkaiska bildhuggarkonst från samma tid (se
Bild-huggarkonst). Kärlens form är redan nu
utomordentligt ädel och sirlig, ornamentiken likaså, men
figurerna har ofta ett primitivt, ibland drastiskt tycke;
bildkompositionen är dock ofta ytterst smakfull.
Under 500-talets senare hälft började man belägga
bildscenernas bakgrund med den svarta fernissan och
spara ut figurernas silhuetter i lergodsets färg; så
uppstod det rödfiguriga vasmåleriet. Med fina linjer
av fernissan innanför figurernas konturer kunde
detaljer i ansiktsdrag, dräktdrapering osv. anges. Den
rödfiguriga tekniken motsvarar till tiden den grekiska
skulpturens storhetstid, medan produktionen inom
det egentliga Grekland behärskades av krukmakarna
i Aten. De grekiska kolonierna i södra Italien hade
sin egen lerkärlstillverkning och dekorationsstil.
Ryktbara konstnärer
Det rödfiguriga vasmåleriet i Ättika utvecklas
hastigt. Det börjar med en strängt disciplinerad stil, som
i sin mogna form (ungefär på perserkrigens tid)
bjuder på mycket av det bästa som teckningskonsten
åstadkommit i fråga om fast behärskat, klart och
form-skönt uttryck. Kärlen är ofta signerade, och man kan
nämna namn på några av de stora konstnärer som
arbetade i denna anspråkslösa teknik, såsom
Epik-te’tos, Duris och Brygos (se bild s. 1437). Inom
det nu sedan länge helt försvunna vägg- och
tavel-måleriet arbetade under tiden närmast efter
perserkrigen den ryktbare målaren Polygno’tos, berömd
för sin rytmiska komposition och sina gestalters starka
och individuella uttryck. Han är den mest betydande
av de konstnärer vilkas verk avspeglas i vasmåleriet,
som på hans tid får ett episkt drag. Teckningen är
sträng men rörligare än förut.
En skarpsynt realism i figurteckningen
kännetecknar den »fria stilen» från Perikles’ tid, som dock
ännu föredrar den ålderdomliga profilställningen för
figurernas huvuden. Idealiteten från Polygnotos’
konst förflyktigas; tidens styrka ligger i det
impressionistiska; man vet också om samtida målare i de
stora formaten, att de sökte illusionistiska effekter,
och en och annan vasmålning bestyrker, att de bl. a.
experimenterade med verkningar av ljus och skugga.
Vid 400-talets slut visar sig ett begynnande förfall
trots en långt driven formell virtuositet; den stora
målarkonsten hade fortsatt sina erövringar av
bildrymd och skuggverkan och var inte längre någon
tjänlig förebild för det dekorativa vasmåleriet.
På 300-talet blev också lergodset omodernt i bättre
mans hus; det utträngdes av metallkärl och förlorade
all konstnärlig betydelse.
Några prov på attiskt vasmåleri är återgivna vid
Aten och Antikens idrott. Se även artikeln Keramik.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
