Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Velazquez, Diego de Silva y — en gudabenådad verklighetsskildrare - Ojämförligt stilfulla kompositioner - Venedig — lagunstaden - Staden är byggd på träpålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VENEDIG 3663
av samma art som hans ungdomsarbeten från Sevilla,
och även en samtidshistorisk målning som Bredas
kapitulation (»Las lanzas», omkring 1635-36) är en
verklighetsbild utan spår av tidens allegoriska
apparat. Det är likväl inte fråga om något reportagemåleri
utan ojämförligt stilrena kompositioner - en detalj
som den rytmiska anordningen av infanteripikarna i
Las lanzas har blivit lika berömd som den med en
hovmans nobless givna karakteristiken av en ädel
segrare och den värdiga gruppen av besegrade.
Vad färgen beträffar, har Velazquez vid den tid då
Las lanzas målades genomgått den enda
genomgripande förändring, som kan noteras i hela hans
utveckling; ungdomsarbetenas starka ljuskontraster med de
täta skuggorna och de överbetonade dagerpartierna
har vikit för en luftig dagsljusskala. Bland hans sista
målningar är en interiör från ett slottsgemak, där han
själv står vid staffliet, medan ett par hovdamer
sysslar med en liten prinsessa, som väl skall porträtteras;
den är känd under namnet Hovfröknarna (»Las
me-ninas»). Det var framför den som Théophile Gautier
på 1800-talet kunde fråga: men var är tavlan? -
rum
mets luft och belysning är målade med så
trollkarls-aktig skicklighet, att bildytan tycks försvinna och
bildrymden öppna sig som en fortsättning av
betraktarens rum. Samma utomordentliga illusionsverkan har
den ryktbara interiören från en kunglig
tapetmanufaktur, kallad Spinner skorna (»Las hilanderas»),
likaledes från konstnärens senare år. Men det är inte fråga
om någon illusion för illusionens skull; det är den
svala, silvriga färgklangen och den oupphunna
pensel-föringen som först och främst behärskar intrycket.
Det spanska konungahuset stod för högt över den
övriga mänskligheten för att umgås med undersåtar.
I isig höghet, oberörda av alla mänskliga upplevelser,
står de kungliga gestalterna i sina osmyckade svarta
dräkter. Individer ville de inte vara utan
representanter för en typ, ett höviskt ideal; så har Velazquez
målat dem. Det är en verklighetstrohet av alldeles
samma slag som i helt och hållet annan gestalt
kommer fram i porträtten av hovets narrar och dvärgar,
vilkas drastiska hemskhet är fullkomligt saklig. En
nästan brutal uppriktighet kännetecknar också
porträttet av påven Inocentius X. (Se även färgplansch.)
LAGUNSTADEN
Venedig (it. Vene^ia}. När västgöterna på
400-talet trängde in i Italien, flydde många av invånarna
vid nordvästra kusten av Adriatiska havet ut till de
låga sumpiga öar, som låg mellan floderna Pia’ves
och Adiges [a’didje] mynningar. Här grundade de
en av de mest egenartade, rikaste och vackraste
städerna i världen. I sekler låg den avskild från
fastlandet. Numera leder en 3,6 km lång järnvägsbro och en
automobilväg (färdig 1933) ut till staden.
Staden är byggd på träpålar
Venedigs hus och gator vilar på träpålar, som
drivits ned i lagunens gyttja. Staden omfattar ungefär
10 000 byggnader, och kring och mellan dem löper
omkring 170 kanaler, övertvärade av 400 broar. Två av
dessa är världsberömda, Rialtobron och Suckarnas
bro. Den förra, som omnämns i Shakespeares
Köpmannen i Venedig, korsar den stora huvudkanalen,
Ca-naT Gran’de, vilken i en lång omvänd S-kurva
genomlöper hela staden; den senare leder från övre
våningen av Dogepalatset [dådj-] till statsfängelset, där
i forna dagar politiska fångar gick en hemlig och
kvalfull död till mötes.
Det vanliga gatubullret i en europeisk storstad har
ingen motsvarighet i Venedig, ty trafiken försiggår
till största delen på kanalerna med färjor, små
motor-och ångbåtar och ett otal gondo’ler, som med sina
svarta skrov och sjungande gondoljärer bildar ett
pittoreskt och karakteristiskt inslag i stadens liv.
Utsikt över Canal Grande med kyrkan Maria della Salute i
bakgrunden.
Artiklar, som säknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
