Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venedig — lagunstaden - San Marcokyrkan och Dogepalatset - venetiansk bildkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VENEDIG 3665
Två av Venedigs — och världens — mest berömda byggnader är San Marcokyrkan med sina korsformiga kupoler och
Doge-palatset. T. h. syns den berömda kampanilen.
San Marcokyrkan och Dogepalatset
Venedigs historia hänger nära samman med
länderna i öster, och dess konst fick sin prägel av dessa
förbindelser. Staden växte till i makt och styrka
under det östromerska rikets skydd, och mot Bysans
riktade sig länge dess viktigaste handel. San
Mar’co-kyrkan (i det väsentliga från 1 ooo-talet) är en
bysantinsk byggnad på italiensk mark, och dess
valvmosaiker, liksom dess ryktbara altarprydnad i guld och
emalj, tillhör den bysantinska konsthistorien.
Stadens rikedom under den senare medeltiden
medförde, att de flesta byggnaderna från äldre tid ersattes
med andra och praktfullare byggnadsverk.
Dogepalatset innehåller dock avsevärda partier med romanskt
ursprung, dolda bakom de gotiska praktfasaderna och
renässanstidevarvets tillbyggnader. Venedig har en
rikare borgerlig gotik än någon annan stad; dit hör utom
Dogepalatses gotiska partier ett stort antal
privatpalats - i några av dessa bryter sig dock inslag av
arabisk arkitekturstil med gotiken — samt
marknads-hallar och andra profana byggnader. Till kyrkliga
monumentalverk från gotiken hörde den 1902
störtade men senare återuppförda kampanflen vid San
Marco. En guldsmidesaktig detaljrikedom framträder
ofta i den venetianska gotiken och lever kvar i dess
ungrenässansbyggnader. Det var först under
högrenässansen som Venedigs arkitektur drogs in i de
allmänitalienska stilsammanhangen med den mogna
klassiska riktning som främst företräddes av
Palla’-dio (kyrkorna San Giorgio Maggiore [djåTdjå [-mad-jå’re]-] {+mad-
jå’re]+} och II RedentoTe). Många privatpalats
ny-eller ombyggdes under renässansen. Av
barockarkitekturen står den kyrkliga i främsta rummet, men även
palats förekommer (Santa Maria della Salu’te,
Palaz’-zo Pesa’ro, båda av Longhe’na).
Venetiansk bildkonst
Den venetianska skulpturen är mindre originell än
målarkonsten, inom vilken staden länge hävdade sin
självständighet. I renässansmåleriets tidigare
utveckling tog Venedig ingen del, och när det egenartade
venetianska måleriet började på 1400-talet, skedde
det till väsentlig del ur egna förutsättningar. Härom
har mera berättats i art. Italiensk konst. Där nämns
också de främsta namnen i den venetianska
målarkonstens historia, som började sent men också i ett
århundrade överlevde det övriga Italiens
konstnärliga storhetstid och klingade ut först på 1700-talet med
Tiepolo och Guardi.
Framför allt blev Venedig i målarkonsten det
skimrande ljusspelets och de lysande färgernas stad.
Lagunernas dunstiga soldis bröt lokalfärgerna till ett
egenartat spektrum som målarna eggades att återge på
sina dukar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
233—412596 VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
