Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm III av Oranien — ståthållare i Holland — kung av England - Englands konung - Slutkampen mot Ludvig XIV - Vilja — åsnan mellan hölassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3694 VILJA
fann det engelska partiväsendet motbjudande, gjorde
inte saken bättre. »Jag känner mig mera skickad
att leda ett fälttåg än att leda Ert överhus och
underhus», utropade han, då han 1690 fick tillfälle att med
vapenmakt slå ned en stuartsk resning på Irland. I
England blev Vilhelm aldrig en folkkär monark, och
i hemlandet satte hans krigspolitik hans en gång
grundmurade popularitet i fara, men
upprorsförsö-ken kuvades med stränghet.
Slutkampen mot Ludvig XIV
Efter det pfalziska kriget (1688-1697), i vilket
Vilhelm fått sina båda länder att kämpa på rätt sida, dvs.
mot Frankrike, upptog det spanska väldets öde helt
hans intresse. Det gällde att hindra, att Ludvig XIV
efter den barnlöse spanske konungens (Karl II) död
lade sig till med hela det stora arvet. Genom
del-ningstraktater trodde sig Vilhelm ha nått detta mål,
men då Ludvig vid Karls död (1700) bröt alla
överenskommelser och lät utropa sin sonson till spansk
konung, var ett krig oundvikligt (spanska
tronföljdskri get).
I början såg det mörkt ut för Vilhelm. Året förut
hade parlamentet genomdrivit en kraftig nedskärning
av den engelska hären, krigströttheten var stor både
i England och Holland och Vilhelms hälsa svagare än
någonsin. Men Vilhelm var outtröttlig och Ludvig
spelade honom i händerna. De franska truppernas
framträngande i södra Nederländerna fyllde
engelsmännen med oro, och Ludvigs erkännande av Jakob II :s
son som Englands konung väckte förbittring. Det
krigsivrande whigpartiet fick nu vind i seglen.
Parlamentet beviljade stora anslag och England inträdde
i den stora antifranska koalition, som Vilhelm
lyckades bilda 1701.
I farans stund fick Vilhelm till sist se ett enigt folk
omkring sig, och tidens store engelske diktare,
Addi-son, hyllade honom som »världens store patriot».
Trots sin svaga hälsa tänkte Vilhelm själv ta befälet
över hären. Men döden på slagfältet blev inte denne
krigares och statsmans lott. Under en ridtur i en
engelsk slottspark satte något så prosaiskt som ett
mullvadshål och en snubblande ridhäst punkt för hans
bana. Vilhelm kastades av och den hårda stöten var
mer än den svaga och överansträngda kroppen kunde
tåla. Han lades på sitt sista sjukläger och då han
kände döden nalkas viskade han: »Det var en tid då
jag skulle ha känt glädje över att bli fri från mina
sorger, men nu tillstår jag, att jag gärna skulle vilja
leva en tid till».
Vad han ville uppleva var att få se sitt främsta
politiska mål, den europeiska jämviktens
återställande, förverkligat. Men han längtade kanske också efter
sin dödsfiende Ludvig XIV:s personliga nederlag. I
sitt hat var denne till synes så kallblodige statsman
lika stark som i sin kärlek. År 1672 hade han stått
som passiv åskådare, när den uppretade folkmassan
obarmhärtigt misshandlade hans motståndare,
bröderna de Witt, till döds, men när döden rev bort hans
nära och kära, fruktade man för hans förstånd och
liv. I det just påbörjade kriget mot Frankrike stod allt
vad han uträttat på spel. Han hade lyckats bevara sitt
fäderneslands frihet mot en övermäktig granne, hans
maktövertagande i England hade skänkt detta land
politisk frihet och gjort det till en stormakt och en
motvikt till den hotande franska hegemonin. En
seger för Ludvig skulle kunna göra allt om intet. Inte
underligt att Vilhelm önskade få uppleva kampens
slutskede. Elva år efter hans död slöts efter
växlingsrika strider en fred (i Utrecht 1713), som i stort sett
motsvarade Vilhelms tidigare delningsplaner och
återställde den europeiska maktbalansen.
ÅSNAN MELLAN HÖLASSEN
VILJA är liksom de flesta andra ord, med vilka vi
betecknar själsliga processer, ett mycket förrädiskt
och mångtydigt uttryck. Språkligt sett är det ett
substantiv, och detta förleder oss lätt att föreställa oss,
att »viljan» är ett konkret föremål, en faktor av något
slag, som bestämmer vårt handlingssätt. Man talar om
en »svag», »stark», en »ond» eller »god» vilja osv.
Den äldre s. k. »förmögenhetspsykologin» räknade
med olika »förmågor», förstånd, känsla och vilja hos
människan och såg i dem speciella själsliga
verkligheter, som enligt mångas mening kunde
lokaliseras till särskilda delar av hjärnan. Men det var inte
bara det allmänna tänkesättet och en äldre
psykologisk åskådning, som tillskrev »viljan» en särskild
existens - även filosoferna begick samma misstag.
En
ligt Schopenhauer var t. ex. »viljan till liv», enligt
Nietzsche »viljan till makt» tillvarons innersta väsen,
alltså en metafysisk grundprincip. De medeltida
filosoferna brukade tvista om följande fall. Antag att en
åsna står exakt mitt emellan två lika stora och lika
bra hölass. Vilket av dem väljer hon? Somliga menade,
att åsnan kommer att svälta ihjäl, emedan det inte
finns något motiv, som kommer henne att besluta sig
för det ena eller det andra hölasset. Hon befinner sig
i samma situation som en kropp, som påverkas av
två alldeles lika starka krafter, som verkar i rakt
motsatt riktning - den förblir i vila. Andra åter ansåg,
att åsnan i kraft av en »fri vilja» kommer att
bestämma sig för det ena eller andra lasset.
I denna extrema situation är tankeexperimentet
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
