Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västeuropa — europeiska enhetssträvanden - Europarådet - Schumanplanen - Europaarmén - Västeuropeiska unionen och Parisavtalet - Häftiga debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37^2 VÄSTEUROPA __________________________________
att finna en formel som kunde inrymma även dessa
och därjämte dra till sig länder på andra sidan ridån,
om och när tiden skulle mogna därför. Till sådana
ändamål syftade den pånyttfödda Europarörelsen.
Efter kriget hade den fått sitt första uttryck inom
ramen av den federalistiska fredsrörelse som
konstituerades i Luxemburg 1946. Ny fart fick rörelsen genom
Churchills appell »United Europé». På en konferens
i Haag, dit han i maj 1948 kallade representanter för
politik, näringar och kulturliv i samtliga de nämnda
länderna, uppdrogs vissa riktlinjer för en europeisk
samordningspolitik. Nästa steg togs följande vår,
1949, då Frankrikes regering än en gång kom med
initiativet till en officiell inbjudan. Resultatet blev
Europarådet, en politisk samorganisation, vilken
numera omfattar hela den västeuropeiska sfären,
inklusive Grekland, Turkiet och sedan även Västtyskland.
Rådet består av ett utskott, sammansatt av
utrikesministrarna, och en »rådgivande församling», ett slags
europeiskt parlament, bestående av
parlamentsmedlemmar, valda av medlemsländerna i proportion till
befolkningsstorleken.
Rådet sammanträdde första gången i Strasbourg i
augusti 1949, varvid organ tillsattes för utformning
av vissa politiska, ekonomiska och kulturella
sam-arbetslinjer; försvarsfrågor är uteslutna från rådets
program, vilket var en förutsättning för att
exempelvis Sverige skulle ansluta sig. I fråga om graden av
samordning har tills vidare en från rörelsens syften
betydligt urvattnad ståndpunkt intagits.
Schumanplanen
Ett ytterligare försök att ena Västeuropa gjordes
med den så kallade Schumanplanen, som
offentliggjordes 9 maj 1950. Planen fick sitt namn efter den
franske utrikesministern Schuman, vilken var den
förste som föredrog den offentligt. Planen bildade
grundvalen för ett avtal som i april 1951
undertecknades av Frankrike, Italien, Västtyskland, Belgien,
Holland och Luxemburg. Enligt avtalet upprättades
ett mellanstatligt förvaltningsorgan för de anslutna
ländernas stål- och kolindustrier. Den ekonomiska
en-hetsorganisationens mål ligger i rationalisering och
förbilligande av de berörda industrierna genom
tull-skrankornas bortfallande och genom gemensam
pris-och lönepolitik samt i organiserandet av en
gemensam exportmarknad. Realiserandet av denna plan har
även en stor politisk betydelse, ty det bidrar till att
undanröja den gamla tysk-franska motsättning som
utgjort ett av de största hindren för ett västeuropeiskt
enande.
Europaarmén
Koreakrigets utbrott 1950 påskyndade dessa
enhets-strävanden även på det militära området. Redan i
mars 1950 hade Churchill framkastat tanken att
upp
ta även Västtyskland i den västeuropeiska
försvarsge-menskapen eftersom Västeuropas försvarskraft utan
Tyskland skulle förbli otillräcklig. Under intryck av
Koreakriget fick denna tanke i oktober 1950 en
konkret gestalt i den franska så kallade Pleven-planen.
För att förhindra uppkomsten av en självständig tysk
militarism föreslog den dåvarande franske
försvarsministern Pleven att införliva tyska försvarsstyrkor
med en västeuropeisk armé under ett gemensamt
europeiskt kommando. Planen utgjorde grundvalen för
långdragna förhandlingar som i maj 1952 förde till
undertecknandet av ett avtal mellan regeringarna i
Frankrike, Italien, Beneluxländerna och den
västtyska förbundsrepubliken. Enligt detta avtal skulle
länderna i fråga inom Atlantpaktens ram upprätta en
övernationell armé med gemensamt kommando,
för-svarskommissariat och parlamentariskt kontrollorgan,
vilket sistnämnda dessutom skulle ha till uppgift att
efter en viss tid komma med ett utkast till en
kontinental europeisk federation. Planen ratificerades av de
flesta anslutna länderna, men förkastades av
Frankrikes nationalförsamling i augusti 1954.
Västeuropeiska unionen och Parisavtalen
För att så fort som möjligt övervinna
krissituationen efter Frankrikes ställningstagande
sammankallades under hösten 1954 konferenser i London och
Paris. Förhandlingarna förde slutligen till de s. k.
Parisavtalen. Enligt avtal skulle Brysselpaktens länder samt
Västtyskland och Italien upprätta en union
(Västeuropeiska unionen) med uppgift att bl. a. utöva
rust-ningskontroll i medlemsstaterna. Samtidigt
utvidgades den militära integreringen inom Atlantpaktens
ram. Vidare blev Västtyskland en suverän stat,
beviljades inträde i Atlantpakten och fick rätt att
åter-upprusta.
I viss mån utgör den nya unionen en ersättning
såväl för Brysselpakten som för Europafördraget. Men
till skillnad från Brysselpakten är Västtyskland med
i den nya alliansen och till skillnad från Europaarmén
skall numera även England direkt delta i det
västeuropeiska försvarssystemet. Detta liknar snarare en
allians mellan flera nationella arméer än en enhetlig
övernationell västeuropeisk armé.
Häftiga debatter
De nya avtalen utlöste framförallt i Västtyskland
och Frankrike nya hetsiga debatter, dels kring
Saar-frågan, dels kring problemet om Tysklands
återförening. Särskilt framträdde åter i Frankrike starkt
motstånd mot den västtyska återupprustningen. I
Västtyskland hävdade den socialdemokratiska
oppositionen att avtalens förverkligande skulle betyda att
Tysklands återförening omöjliggjordes. Ändå ratificerades
avtalen även av de franska och de västtyska
parlamenten och trädde i kraft i början av maj 1955.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
