Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åland — Finlands rent svenska landskap - Kastelholm och Bomarsund - Mariehamn är Ålands huvudstad och enda stad - Världens största segelfartygsrederi - Ur Ålands historia - Ålandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3824 ÅLAND __________________________________________
son Vasa, Gustav Vasas fader, under medeltiden
suttit som fogdar över Ålands län. Erik XIV satt i tre
månader inspärrad här 1571, och man utpekar än i
dag det rum i tredje våningen av tornbyggnaden som
kallas Kung Eriks kammare. Två eldsvådor, 1745 och
1772, förvandlade slottet till en ruin. Det
tjänstgjorde en tid som fängelse och inrymmer nu i en
flygel Ålands kulturhistoriska museum samt ett
bildgalleri belysande Ålands historia. (Se bild s. 959.)
Ett yngre minnesmärke är Bomarsunds fästning vid
stranden av Lumparfjärden i sydöstra Sund. Fästet
påbörjades av ryssarna 1830 och var avsett att bli en
marinbas riktad mot svenska revanschplaner i
Finland. Det förstördes under Krimkriget 1854 av
franska och engelska stridskrafter.
Mariehamn är Ålands huvudstad och enda stad
Havet spelar naturligtvis en viktig roll för
kommunikationerna i skärgårdslandet. Den mest
trafikerade orten är Ålands huvudstad, Mariehamn, som
an-löps av alla passagerarångare till Åland från såväl
Sverige som Finland. Staden är belägen på ett
kilo-meterbrett näs mellan Svibyviken eller Västra
hamnen och Slemmern eller Östra hamnen. Bebyggelsen
utgör en idyllisk blandning av stad och landsbygd.
Huvudgatan är den breda, av lindar kantade
Espla-naden, som leder till Societetshuset, medelpunkten
för sommarens turistliv. Mariehamn är landskapets
administrativa centrum och säte för den åländska
självstyrelsemyndigheten. Där finns en ny
navigationsskola vid Västra hamnen och ett
landskapsmu-seum med kulturhistoriska och arkeologiska
samlingar. Staden har sitt namn av Alexander H:s gemål
Marie och fick stadsprivilegier 1862. 3 600 inv. (1950).
Världens största segelfartygsrederi
I Mariehamns hamn kunde man före andra
världskriget på sensommaren få se en sällsam syn, säkert
enastående i någon av världens hamnstäder. I
Mariehamn hörde nämligen världens sista stora
segelfartygsrederi hemma, tillhörigt sjöfartsrådet Gustaf
Eriksson, vilken ägde ett 15-tal stolta fullriggare och
djupvattensseglare, som gick i vetefrakt på
Australien. I slutet av juli brukade dessa samlas på
Mariehamns redd för att vila ut efter sina långa färder.
Efter Erikssons död har emellertid även denna
segelflotta, som 1939 mätte sammanlagt ca 35 000 ton,
upphört att finnas till.
Ur Ålands historia
Innan Åland avträddes till Ryssland genom
Fred-rikshamnsfreden 1809, intog ögruppen - såsom den
naturliga brygga den är — en mellanställning mellan
de östliga och västliga delarna av det dåvarande
svenska riket. Uttrycket Finland existerade då bara som
ett geografiskt begrepp, medan man i administrativ-
rättsligt hänseende inte gjorde någon åtskillnad
mellan det område som motsvaras av den nuvarande
republiken Finland och det egentliga Sverige. I
kyrkligt avseende tillhörde Åland sedan början av
1300-talet Åbo stift men hade dessförinnan hört under
Uppsala ärkestift. Rättsligt sett bildade ögruppen under
medeltiden och senare ett eget fögderi, och när
ståt-hållardömen mot slutet av Vasatiden började införas,
blev Åland under en lång följd av år ett eget
ståt-hållardöme. När lantregeringen reformerades och
reglerades i 1634 års regeringsform, fördes Åland till
Åbo län. Det var dock som en särskild del därav och
åtnjöt särskilda rättigheter. Först 1808, under finska
kriget och den ryska ockupationen av Finland,
gjordes ögruppen till ett eget län, och dess befolkning
utmärkte sig under kriget för sin tapperhet och
försvarsvilja vid försöken att avvärja angrepp mot ön. I
instruktionen till fredsförhandlarna i Fredrikshamn
motsatte sig också den svenska regeringen, att Åland
skulle avträdas tillsammans med det finska
landområdet: i värsta fall, hette det, skulle gränsen få dras
från Kemi älvs mynning genom Skiftet (vattnet
mellan Åland och det finska fastlandet), »så att Åland
bliver å högra sidan norrifrån räknat och således
svenskt såsom det av ålder varit».
När Ryssland trots Sveriges protester ändå
framtvingade ögruppens införlivande i sitt välde, företog
Sverige en aktion i syfte att hindra dess befästande,
men förgäves. Det dröjde emellertid ett par årtionden,
innan Ryssland vid Bomarsund började befästa
ögruppen. Under Krimkriget gick fransk-engelska
flottstyrkor in i Ålands skärgård, och i augusti 1854
kapitulerade Bomarsund, som därefter demolerades. En
frukt av det politiska samarbete med västmakterna
som Oscar I inledde vid samma tid var 1856 års s. k.
Ålandsservitut, som förpliktade Ryssland att inte
bibehålla eller uppföra någon anläggning av militär art
på öarna. Efter svensk-norska unionens upplösning
gjorde Ryssland ett försök att få befästningsförbudet
upphävt, men i 1908 års s. k. Östersjötraktat,
undertecknad av de dåvarande fyra Östersjöstaterna, hade
någon ändring av servitutets bestämmelser inte
kunnat frampressas. Under första världskriget kränkte
emellertid Ryssland - nu i förbund med
västmakterna - traktatförpliktelserna och befäste åter
ögruppen. Den svenska regeringen kunde trots protester
inte förhindra remilitariseringen men torde ha fått
vissa utfästelser om befästningarnas slopande vid
krigets slut. Händelserna i öster efter den ryska
revolutionen 1917 förändrade dock totalt det gamla läget.
Ålandsfrågan
Hösten 1917 lösgjorde sig Finland från Ryssland,
varvid Åland ingick såsom en del i den nya
självständiga staten. I Brest-Litovskfreden i mars 1918 medgav
Ryssland Ålandsbefästningarnas demolerande, och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
