Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ärftlighet — ärvda och förvärvade egenskaper
- De osynliga arvsanlagen
- Ärvda och förvärvade egenskaper
- Den österrikiske abbotens vetenskapliga bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄRVDA OCH FÖRVÄRVADE EGENSKAPER
Ärftlighet. När ett barn har en egenskap — en
näsform, en ögonfärg, en hållning — som påminner
om någon av föräldrarna eller barnets förfäder, säger
man, att barnet ärvt denna egenskap. Då en
karakteristisk blomfärg eller -form överförs oförändrad
från släktled till släktled, anses dessa egenskaper
ärftligt betingade.
De osynliga arvsanlagen
Men det kan inte vara egenskapen själv som
överförs. Ty könscellerna, äggcellen och sädescellen, som
möts och smälter samman vid befruktningen, är den
enda förbindelselänken mellan föräldrar och
avkomma, och de visar ingen av de egenskaper som präglar
den individ de ger upphov till. Härur drar man den
slutsatsen, att könscellerna måste innehålla osynliga
arvsanlag (arvsfaktorer eller gener), som under
individens utveckling gör sina verkningar gällande och
betingar uppkomsten av de — kroppsliga eller
själsliga — ärftliga egenskaper som kommer att prägla den.
Summan av alla arvsanlagen kallas för en individs
anlagstyp (genotyp). Denna genotyp bestäms i
befruktningsögonblicket. Men summan av de personliga
egenskaperna, företeelsetypen (feno-typen), bestäms inte
enbart av arvsanlagen. Under en individs utveckling
och senare liv tillkommer yttre inflytelser, såsom
näringsförhållanden, övning och sjukdom. — Ett
spädbarn har kanske mottagit arvsanlag för en fullt
normal utveckling av skelettet. Men om i dess föda fattas
vissa bestämda vitaminer, får det engelska sjukan
(rakitis), som kanske ger upphov till missbildningar,
vilka består resten av livet och som hör till denna
individs företeelsetyp. Individen, personligheten, den
samlade företeelsetypen är alltså en produkt av två
slags krafter, arvsanlagen och miljön.
Ärvda och förvärvade egenskaper
Man måste alltså skarpt skilja på de ärvda och de
under livet förvärvade egenskaperna och de som
beror på både arv och miljö. Vid övning, sjukdom, yttre
skador osv. förvärvade egenskaper är icke ärftliga.
Förväxlingar kan här ligga snubblande nära. Då barn
av tuberkulösa föräldrar inte sällan får tuberkulos,
drog man t. ex. den förhastade slutsatsen att
tuberkulosen var ärftlig. Nu vet man, att tuberkulosen beror
på en bakterie, tuberkelbacillen; något arvsanlag som
framkallar tuberkulos förekommer inte, men väl ett
arvsanlag som medför mottaglighet. Barn av
tuberkulösa föräldrar är mera utsatta för smitta, och därav
har den felaktiga slutledningen uppstått, att
sjukdomen skulle bero enbart på arv.
För förståelsen av arvsfenomenen måste först
arvsförmedlarna, könscellerna, studeras (se därom art.
Fortplantning).
Under sin mognad genomgår könscellerna en enkel
celldelning av enastående slag. Vid denna delning,
mognadsdelningen (reduktionsdelningen), delas nämligen
kromosomerna icke på längden. Men de två delarna av
varje par skiljer sig från varandra och går odelade
över i var sin dottercell. Med anledning därav kommer
de mogna könscellerna, sädescellen och äggcellen, bara
att få halva antalet av det för arten typiska
kromosomantalet, alltså den ena av de två lika serierna (de är
haploi′da). Vid befruktningen, sammansmältningen av
en äggcell med en sädescell, uppnås åter det för arten
typiska kromosomantalet. Ty den befruktade
äggcellen får en serie kromosomer från fadern genom
sädescellen och en motsvarande serie från modern genom
äggcellen. Och då alla kroppens celler härstammar
från den befruktade äggcellen genom vanliga
celldelningar, kommer de alla att innehålla det för arten
typiska, dubbla (diploida) kromosomantalet. (Jfr
Fortplantning.)
Den österrikiske abbotens vetenskapliga bragd
Långt innan man hade någon kunskap om
reduktionsdelning och befruktning, var ärftlighetens
grundlag klarlagd på experimentell väg. Denna lysande
bedrift utfördes av en amatör, en katolsk präst, den
österrikiske patern Gregor Mendel. Han
offentliggjorde sin epokgörande upptäckt under 1860-talet,
men först långt efter hans död, vid sekelskiftet, blev
hans verk uppmärksammat. Ett exempel från
djurriket må belysa lagens allmängiltighet.
Om man parar rasrena svarta kaniner med rena vita
(albinos; fig. 1), blir hela första generationen (F1)
färgad. Första generationen är enhetlig. Parar man så
denna avkomma inbördes, får man i nästa generation
(F2) både färgade och vita kaniner, och räknar man
samman kullarna från flera sådana parningar, visar
det sig, att 3/4 av ungarna är färgade, under det att
bara 1/4 är vita, förhållandet är alltså 3:1. Tar man
så dessa djur till vidare avel, visar det sig, att de vita
kaninerna vid inbördes parning ger uteslutande vit
avkomma. De är alltså rena, konstanta i sin
nedärvning (homozygo′ta). De tre fjärdedelarna färgade
djur förhåller sig däremot annorlunda. En fjärdedel
är helt konstant, de ger vid inbördes parning endast
färgad avkomma, dessa djur är alltså också rena,
homozygota. Men djuren i de återstående två
fjärdedelarna ger vid inbördes parning färgade och vita djur
i talförhållandet 3:1, precis som föräldrarna. De
måste alltså vara blandade vad färganlagen beträffar
(heterozygota). Detta kan också påvisas genom att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jun 24 20:29:16 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-7/0588.html
