Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östasiatisk konst — konst som gudasaga och naturfilosofi - Kinesisk konst - Japansk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3876 ÖSTASIATISK KONST
i för det kinesiska formspråket karakteristiska mjukt
rundade och snirklade kurvor: man ställde ned i
gravarna - liksom i Egypten - figuriner av bränt
lergods, föreställande människor, hästar, kameler och
andra djur. Märkligt nog ser det ut som om dessa
skulpturer i viss mån har blivit påverkade av den
klassiska grekiska konsten.
Ett nytt kulturflöde ger sig tillkänna sedan
budd-hismen på 500-talet börjat utbredas i Kina. Nu
skapades under första årtusendet en religiös skulptur, först
efter indiska förebilder, såsom det med otaliga
statyer och reliefer smyckade grottemplet vid Yün-kang,
senare i en mera nationell stil, framträdande i oerhört
levande, skarpt karakteriserade statyer av munkar och
asketer. Templen smyckades med lejonbilder, som
ter sig som sällsamt monumentaliserade
pekinges-hundar.
Ett av världens väldigaste byggnadsföretag, den
kinesiska muren längs rikets nordgräns, uppfördes
redan på 200-talet f. Kr. (se bild s. 166), men det är
i träarkitekturens former som kineserna skapat det
mest typiska i sin byggnadskonst. Palats och villor
byggdes i ett slags fantasirik bungalowstil med
karakteristiskt uppåtsvängda tak. Bland de dekorativa
elementen intar den heliga draken en framträdande plats.
För templen skapades pagodens tornartade, av många
takfall karakteriserade typ.
Om måleriet, som utfördes i färger eller i sin mest
raffinerade form i utsökta nyanser av mer eller
mindre utspädd svart tusch på siden eller papper, har
redan talats.
»Kinesiskt porslin» är en term som väcker
föreställningen om det yppersta som skapats på keramikens
område. Den äldsta kinesiska keramiken bestod av
enkelt lergods, vackert i formgivningen och med utsökt
och skickligt anbragt glasyr. Det s. k. äkta porslinet
framträder under Ming-dynastin (1368-1644); det är
vitt och dekoreras huvudsakligen i underglasyrblått
med stiliserade blommor och figurer. Under
Tsing-dynastin (1644-1912) blev brokigare dekoration, även
i pålagd emalj, vanlig, och såväl tekniken som den
konstnärliga kvaliteten sjönk betänkligt under
1800-talet. Härvid spelade ett allt starkare tillmötesgående
av europeisk smak en viss roll. För kineserna själva
betydde de klassiska traditionerna från tidigare dynastier
mera. De på de klassiska keramikorterna, såsom den
av den förste Ming-kejsaren grundade centrala
fabriken i Ching-te-chen (slutet av 1300-talet), utbildade
formglasyr- och dekorationstypema efterbildades
genom århundraden med en skicklighet och en trohet
som gör daterings- och äkthetsproblemen till den
kinesiska keramikforskningens svåraste. Man kan datera
typer, men inte individer; även de kejserliga
signaturerna efterbildades i många fall. Jämför Keramik.
Japansk konst
Japans konst är i stor utsträckning en avläggare av
Kinas, ehuru med klart självständiga drag. Särskilt
gäller detta för tiden efter buddhismens införande
522. I arkitekturen framträder en
ingenjörsmäs-sigt elegant timmermanskonst med sinnrika
stolp-och bjälkkonstruktioner samt en sober
skiftesverks-och knuttimringsteknik som erinrar om den
gammalnordiska. Bland de förnämsta äldre monumenten
räknas den stora tempelanläggningen i Horyuji, vars
äldsta byggnader, den inre porten (chumon), den
fem-våniga pagoden och den »gyllenehallen» (kondo)
uppfördes på 600-talet. I kondons underbara interiör, vars
väggmålningar är utförda av kinesiska eller
koreanska mästare och som räknas till det bästa som
bevarats av måleri från den kinesiska Tang-perioden, är
tre skulpturgrupper i brons uppställda, utförda 623
bl. a. av skulptören Tori Busshi, som var av
kinesisk härkomst. Han representerar den stora kinesiska
skulpturen i buddhistisk miljö, men man märker en
strängare lineär stilisering. Traditionen fortlever i
talrika senare skulpturverk i trä, torrlack och lera. En
mera realistisk, ja impressionistisk skulpturstil
utbildas senare, omkring 1200. Den äldre traditionen
har dock fått en storslagen sammanfattning i den
väldiga brons-Buddha i Kamakura (50 fot hög,
fullbordad 1252), som nu i upphöjt majestät sitter evigt
me
diterande ute i en fritt växande skogslund, sedan det
omgivande templet för länge sedan försvunnit.
Den japanska konsten är eljest sällan monumental
- om man undantar vissa borgar och palats, såsom de
tornlika borgarna i Nagoya och Osaka; både arkitektur
och skulptur ter sig mer som ett förfinat
konsthantverk med utsökt känsla för det ädla materialet, inte
minst det omålade träet. På konsthantverkets område
har Japan också frambragt utsökta specialiteter,
såsom skrin och andra möbler i lackarbete samt i
genombrutet metallarbete ornerade parerplåtar till
samu-raisvärd (tsuba), ett över hela världen uppskattat
samlarobjekt.
Även det japanska måleriet står under kinesiskt
inflytande. En märklig och självständig insats gjorde
japanerna dock på färgträsnittets område, där man
från 1600-talet känner en rad betydande och högt
skattade konstnärer. I en exklusiv, raffinerat
dekorativ stil med klara färger utfördes både landskap och
figurscener, även fint karakteriserade porträtt, gärna
av berömda skådespelare i sina olika roller. Bland de
förnämsta mästarna räknas Suzuki Harunobu och
Hokusai (se bild s. 1837). Det japanska träsnittet
fick stor betydelse för den europeiska konsten under
senare hälften av 1800-talet genom sin inverkan på
impressionismen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
