Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland — Östergyllen - Norra Östergötlands bergslag - Södra Östergötlands skogsbygder - Hällkistor och bronsåldersfynd - Konungar och jarlar från Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3878 ÖSTERGÖTLAND ________________________________
Man kan urskilja två dominerande
sprickriktningar i berggrunden, vilka i stort bestämmer dalarnas
och bergbranternas riktning. Den förnämsta går i
östvästlig riktning, den andra i
nordnordvästlig-sydsyd-östlig. Deras korsning har bestämt formen av sjöar
som Roxen och Glan och slätter som Vångaslätten,
Tjällmo- och Hällestadsslätterna i det inre av
berglandet. Områdena söder om förkastningslinjema har
ofta sänkts mer än 100 m i förhållande till terrängen
norrut. Särskilt framträdande är dessa branter i
öster längs Bråviken.
Den norra skogsbygden är rik på sjöar och
vattendrag. En del malmfyndigheter förekommer också,
som gett upphov till bergshantering och många bruk.
I våra dagar är det emellertid endast Åmmebergs
zinkgruvor på närkegränsen som fortfarande är i drift,
men även av järnmalm, svavelkis och kalksten finns
smärre fyndigheter kvar; de flesta järnbruken är dock
nu nedlagda - det är strängt taget bara i Finspång
som metall- och maskinindustri ännu bedrivs.
Södra Östergötlands skogsbygder
Mot söder är gränsen mellan Östgötaslätten och
det sydsvenska höglandet i allmänhet mindre skarp.
Slättbygden övergår först i en småbruten terräng
snarlik Uppland, där leråkrarna omväxlar med
urbergsknallar och moränmarker, bevuxna med löv- och
barrskog; därpå följer mer kuperade dal- och sjöbygder,
som på smålandsgränsen blir alltmer utpräglade och
utgör en del av Nordsmålands storkuperade bergland
(jfr Småland).
Denna del av Östergötland innefattar österut också
den andra av landskapets bergslager med jäm och
framför allt koppar vid Bersbo och Åtvidaberg. Även
detta bergsbruk har nu upphört, men i stället har
Åtvidabergs industrier, som baseras på förädling av
ekvirke och tillverkning av kontorsmöbler och
-maskiner m. m., fått en betydande omfattning. Utom
Åtvidaberg återstår av de gamla bruksdomänerna även
Boxholm i sydväst vid Svartån.
Hällkistor och bronsåldersfynd
Östergötland har en lång och märklig historia.
Ända från äldre stenåldern har man spridda fynd
i olika delar av landskapet. Med jordbruket
skapades emellertid en tätare bygd i väster. Den äldre
jä-gar- och fiskarkulturen behärskade dock länge de
östra delarna av landskapet, där särskilt trakterna
kring Bråviken uppvisar många boplatser.
I den västra jordbruksbygden tilldrar sig trakten
mellan Omberg och Tåkern särskild uppmärksamhet.
Från gånggriftstiden stammar sålunda ett av
Sveriges märkligaste fornfynd, en »pålbyggnadsby» i
Dagsmosse i en gammal vik av Tåkern. Stenåldersfolket,
som idkade jordbruk på de kringliggande
fastmar-kema och höll husdjur, hade här slagit sig ned på ett
gungfly, dit endast få och enbart av byfolket självt
kända stigar ledde genom träsket. När sedan under
bronsålderns klimatförbättring mossen torkade ut,
flyttade befolkningen upp på land, och på Ombergs
hjässa finner vi nu resterna av den borgliknande
inhägnad som beredde dem och deras egendom skydd
under orostider. Jfr bild av pålbyggnaden vid
Alvastra s. 68.
Även därefter förblev den bördiga silurslätten i
väster Östergötlands huvudbygd. Hällkistor och
bronsåldersfynd är här vanligast, medan den äldre
bronsålderns hällristningar förekommer mest kring
Norrköping. Den äldre järnåldern visar här liksom i
landet för övrigt en påfallande fyndfattigdom, men
under folkvandrings- och vikingatiderna hade
Östergötland ånyo blivit en av Götalands huvudbygder, rikt på
fynd, bl. a. av guld.
I striderna mellan svear och götar tog Östergötland
livlig del. Ett 60-tal bygdeborgar på Vikbolandet och
längs Motala ström vittnar härom liksom de dunkla
berättelserna om Bråvalla slag och andra stora
strider. - Efter svearnas erövring fortfor landskapet att
vara en rik och mäktig bygd, som tog del i
härfärderna till främmande land. Stora skattefynd från
denna tid har gjorts, och stora gravfält och märkliga
runstenar låter eftervärlden veta vad
östgötaviking-arna kunde uträtta. Berömd är sålunda den märkliga
runstenen vid Röks kyrka med världens ojämförligt
längsta kända runinskrift, vars innehåll man inte
lyckats tyda helt och som delvis torde haft magiskt
syfte.
Konungar och jarlar från Östergötland
Sedan kristendomen vunnit insteg i Sverige och den
gamla konungaätten dött ut, blev det först
Västergötlands och sedan Östergötlands tur att bli det landskap
som gav landet nya konungar. Redan den västgötska
stenkilska ätten hade starka förbindelser med
Östergötland, och Vreta klosters kyrka (1162) anses vara
vilostad för flera av dess medlemmar. Makten ärvdes
av Sverkers ätt, vars huvudsäte var trakten kring
Alvastra, där Sverker 1148 upplät mark för ett av de
äldsta klostren i landet. Här träffades han också av
döden och begrovs först nära Vätterstranden, där
Sverkerkapellet i våra dagar grävts fram, senare i
Alvastra klosterkyrka.
Sverkers ätt dukade under i kampen mot de
uppländska Erikssönerna, men detta medförde inte
någon tillbakagång för Östergötland. Visserligen
förlädes ärkebiskopssätet till Uppsala, den hedniska
kultens traditionella huvudort i landet, men de sista
Erikssönerna hämtade sina jarlar och mest betrodda
män från Östergötland, och därifrån härstammade
också den kungaätt som skulle komma att efterträda
dem.
Det var Folkungarna, Nordens mest frejdade kunga-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
