Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Barbirolli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARB1ROLLI, JOHN
BARKLA, CHARLES GLOVER
först dekadent dandy å la Beau
Brummel, senare normandisk
hem-bygdsskildrare ä la Walter Scott,
slutligen stridbar förkämpe för en
återgång till medeltidens
aristokratiska och klerikala ideal. Hans
romaner och noveller utmärka sig för
skarp realism i förening med en
visionär fantasi och syssla gärna med
det makabra.
BarbiroFli, John (f. 2/12 1899),
engelsk dirigent med italienskt-franskt
påbrå, efterträdde 1937 Toscanini
som ledare för New Yorks
philhar-moniska orkester. Från 1943
dirigent vid Hallé-orkestern i
Manchester.
Barbitu’rsyra, molonylurinämne,
framställes ur urinämne och malonsyra.
Färglösa, i vatten svårlösliga
kristaller. Derivat av barbitursyra
användas såsom sömnmedel, 305, 1388.
Barbizon [-sån»’], by i utkanten av
Fontainebleauskogen, 60 km s.ö. om
Paris, ryktbar som stamtillhåll för
en krets av berömda franska
landskapsmålare vid och efter 1800-talets
mitt, bl. a. Corot, Daubigny, Millet
och Th. Rousseau, den s. k.
Barbi-zonskolan, 1175.
Barbro Stigsdotter, hustru till Arent
Persson, se denne.
Barbuda [babo’do], låg korallö bland
Små Antillerna, Britt. Västindien,
160 km2, 980 inv. 1949.
Barbusse [barbys’], Henri (1873—1935),
fransk författare, väckte stor
uppmärksamhet genom sin krigsroman
Elden; propagerade för
kommunistisk världsrepublik. Clartérörelsen
har sitt namn efter hans bok Clarté
(1919; sv. ö. Klarhet, 1920), 1185.
Barcarole [-råTe], it., se Barkaroll.
Barcelona [sp. uttal varbelå’na],
provinshuvudstad i n.ö. Spanien, vid
Medelhavet. 1 280 179 inv. 1950. En
av landets främsta sjöf artsstäder
üiea stor textilindustri. Universitet.
Många intressanta byggnader, bl. a.
gotisk katedral, byggd 1298—1448.
Under inbördeskriget regeringens
säte (1937—39), 3171, 3175 K, 3176.
Barcha’n, en halvmånformig sanddyn.
Barck, svensk ätt, adlad 1705. Till
den hörde bl. a. greve Samuel B.
(1662—1743), riksråd under
Fredrik I, anhängare av Arvid Horn och
känd för sin brevväxling med O.
Hermelin 1702—09 (utg. 1913—15)
samt hans son Nils B. (1713—82),
mångårigt sändebud i Wien.
Barcklind, Carl (1873—1945),
skådespelare. Teaterdebut som
operettprins 1896, gjorde i yngre dagar
stor succés som operettsångare
(särskilt som Danilo i Glada änkan,
1907), arbetade vid filmen 1920—
25, var sedan regissör vid Stora
teatern i Göteborg (från 1925) och
anställdes vid Dramaten 1930—41 som
komisk karaktärsskildrare. Filmer
bl. a. Hemsöborna (regi 1918—19),
Vi som går köksvägen (1932),
Raggen (1936), Ett brott (1940).
Barclay [ba’kli], Robert (1648—90),
skotsk teolog, medlem av
kväkar-samfundet; hans teologiska
huvudarbete, Theologiæ veræ christianæ
apologia (»Den sanna kristna
teologiens försvar», 1676), anses av
kväkarna som den slutgiltiga
utformningen av deras troslära, 2107.
Barclay de Tolly [barklä’ da tåli’]
Mikael (1761—1818), skotsk-rysk
militär, deltog i kriget mot Sverige
1808—09, generalguvernör i Finland
1809—10, krigsminister 1810, efter
Kutu’sovs död rysk överbefälhavare
mot Napoleon.
Bard, keltisk skald, som, vanligen i
tjänst hos någon storman, föredrog
sina dikter till ackompanjemang på
harpa eller crwth (se d. o.).
Or
det togs på 1700-talet upp av
Klop-stock och andra som beteckning för
forngermansk skald och
arkaiseran-de poet i nyare tid.
Barder, fransade hornskivor av upp till
3 m längd, som bardvalarna (se d.
o.) bära i överkäken i stort antal
och som tjäna till att sila det i
munnen upptagna havsvattnet, så att däri
befintliga smådjur behållas; barder
tillvaratagas av valfångarna och
föras i handeln under benämningen
»fiskben»; de äro mycket elastiska
och starka och begagnas till
framställning av fjädrande spröt och
skivor för olika ändamål.
Bardi’a, hamnort i n.ö. Libyen, 10 km
från egyptiska gränsen, besatt
ömsom av engelsmän, ömsom av
italienare under andra världskriget.
30 000 italienare kapitulerade 5
januari 1941 i B.
Bardisa’n, fleruddigt, spjutliknande
stångvapen. Vanligt under 1600-talet
som paradvapen för drabanter.
Bardu’n, på segelfartyg stag från topp
av mast eller maststång och till
fartygssida. B. stöttar sålunda masten
åt sidorna, ev. dessutom snett
akteröver.
Bardvalar, ordn. valdjur, omfattar
bl. a. arter grönlandsvalen,
blåvalen, fenvalen och knölvalen, 3632.
Bareilly [barei’li], Bareli, stad ö. om
Delhi, n. Indien, 208 083 inv. 1951.
Industri- och garnisonsort, 1727 K.
Bare-knucklefight (eng., »bar
kno-ge»), boxningsmatch utan handskar.
Ba’rents, Willem (omkr. 1550—97),
holländsk ishavsfarare, upptäckte
bl. a. Novaja Zemlja, Björnön och
Spetsbergen (1596). Efter honom
uppkallades havet mellan
Spetsbergen och Novaja Zemlja samt en ö
i Spetsbergen, n.ö. om Storfjorden,
Barents hav respektive Barents land,
2682, 2687 B.
Barer [barä’r], Simon (1896—1951),
rysk-amerikansk pianist, känd för
sin fabulösa teknik. På 30-talet en
tid verksam som pedagog i
Stockholm, framträdde B. från 1936 som
konsertgivare i USA.
Barère de Vieuzac [barä’r], Bertrand
(1755—1841), fransk revolutionär,
beryktad för sin principlöshet och
sitt kryperi för alla makthavande,
från Robespierre till Napoleon.
Barfod, Johan Kristofer (1753—1829),
personhistoriker, mest känd för det
kulturhistoriskt värdefulla arbetet
Märkvärdigheter rörande skånska
adeln (utg. 1847, ny uppl. 1925).
Bargello [bards jäl’å], medeltida palats
i Florens, fordom säte för stadens
regering, nu nationalmuseum.
Ba’ri, huvudstad i provinsen med
samma namn i s.ö. Italien vid
Adriatiska havet, en av detta havs
huvudhamnar med omfattande
sjöfart och handel. Flyghamn,
rundradiostation, garnisonsort; 277 096 inv.
1953, 1813 K.
BaribaT, Nordamerikas svarta björn,
Ur’sus america’nus, förekommande
ned till Mexiko, är mindre, vigare
och ofarligare än brunbjörnen, 724.
Bariton, se Baryton.
Ba’rium, metall, tillhörande de
alkaliska jordartsmetallerna. Kemiskt
tecken Ba, atomvikt 137,36, atomnr
56, täthet 3,78, smältpunkt 850° C.
Förekommer i naturen i form av
B.-sulfat och karbonat. Framställes
genom elektrolys av smält
B.-klo-rid. Silvervit metall, som oxideras
i luft. Färgar en brinnande låga
intensivt grön, varför B.-salter ha
fått användning inom pyrotekniken,
207.
Bariumperoxid, bildas vid måttlig
upphettning av bariumoxid i luft.
Användes i tändsatser, såsom
blekmedel m. m.
Bariumsulfat, förekommer i naturen
såsom mineralet tungspat och
bildas såsom en vit fällning, då
lösningar av bariumsalter försättas
med svavelsyra. Användas bl. a. till
s. k. bariumgröt, som intages vid
röntgenfotografering av
tarmkanalen. Viktigaste användningen för B.
är som vitt färgstoff (i st. f. t. ex.
zinkvitt).
Bark, se Barkskepp.
Bark, hos buskar och träd dels
primär, dels sekundär. Primär bark är
den cellvävnad, som bildas mellan
hudvävnaden och kärlknipperingen
hos högre stående växter; den står
genom märgstrålar i förbindelse med
märgen längst inne i stammen.
Sekundär bark kallas samtliga
vävnader mellan tillväxtlagret, kambium,
och det yttre korklagret. I dagligt
tal är bark de mer eller mindre
döda eller intorkade vävnader, som
ytterst bekläda äldre stammar.
Barkens betydelse ligger däri, att den
skyddar stammen mot uttorkning,
särskilt under den årstid, då
mark-temperaturen är för låg för att
rothåren skola kunna suga upp vatten
i normal omfattning.
Ba’rka, halvö i Libyen ö. om Stora
Syrten. Huvudort Benghazi.
Området som under antiken kallade
Ky-renaika, har talrika fornlämningar.
Barkarby, stations- och villasamhälle
15 km n.v. om Stockholm; flygfält
och förläggningsplats för Svea
flygflottilj. 1 157 inv. 1950.
Barkaroll eller barkarol (ital.
barcarole), gondolsång, båtförarsång, i
vaggande 8/s takt, särskilt från
Neapel och Venedig. Berömd är B. ur
Offenbachs Hoffmans äventyr.
Barkas’s, den största av de båtar, som
medföras ombord på ett örlogsfartyg.
Barkborrar, Ipi’dae, en familj av
skalbaggarna; leva under barken avträd
och äro svåra skadeinsekter. Många
arter finnas i Sverige.
Barkbrand, skada å trädstammar.
Visar sig i att partier av barken torka,
spricka sönder och falla av. Orsakas
av hastiga temperaturväxlingar.
Barkbröd har sedan gammalt, men
även i modern tid under
nödperioder bakats av den inre mjuka och
sedan torkade barken, särsk.
inner-barken av tall, uppblandad med mer
eller mindre råg- eller kornmjöl.
Barkel, Charles (f. 6/2 1898), violinist,
blev 1943 l:e violinlärare vid
musikhögskolan i Stockholm. Elev till C.
Flesch har B. utbildat många av
våra bästa yngre violinister. Han har
själv ofta framträtt som
framgångsrik solist och kvartettspelare samt
även som dirigent. Professor 1947.
Barken, Norra och Södra, sjöar i s.
Dalarna, avrinna genom
Kolbäcks-ån, 641 K.
Barkeryd, församling i Forserums
kommun i n.v. Småland, Jönköpings
län, 1 413 inv. 1954.
Bark’hausen, Heinrich (f. 1881), tysk
fysiker, en av de främsta
pionjärerna i fråga om teorien för
elektronrören och deras användning som
förstärkare och svängningsalstrare.
Hans mest kända teoretiska arbete
är »Elektronenröhren», som i 3 band
utkom 1923—29.
Barking [ba’king], stad i grevskapet
Essex ö. om London, 76 580 inv.
1954, betydande industri och stora
handelsträdgårdar.
Barkla [ba’kla], Charles Glover (1877
—1944), engelsk fysiker, prof, i
Edinburgh 1913, nobelpristagare i fysik
1917 för sin upptäckt, att varje
grundämne genom
elektronbombardemang kan förmås att utsända
rönt
3966
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
