Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - Epikuros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPIKUROS
DE ERCILLA Y ZUNIGA, ALONSO
(se denne). Ordet har alltifrån
medeltiden fått en falsk bismak genom
att användas om frossare och
väl-lustingar, 947.
Epikuros från Samos (342—286 f. Kr.),
grekisk filosof, grundläggare av den
epikureiska skolan. Tillvaron är
enl. E. ett blint spel av atomerna,
gudamakter existerar men ingriper
ej i skeendet. Livets mål är
»lyckan», som består i sinnesro,
själs-jämvikt, glädje åt livet men
samtidigt frihet från skräck för döden,
947, 947 B.
Epilation (lat. e, ut, och pilus, hår),
hårets avlägsnande från huden,
vanligen med särskild tång, s. k.
epi-lator.
Epilepsi’, se Fallandesot.
Epilep’tiker, fallandesjuk.
Epilo bium, släkte av fam. Onagra’riae
med rosafärgade blommor i glesa
klasar. Hit höra bl. a. kropp,
kärr-duntrav och fjäll-duntrav (se dessa
o.) samt den på myllrik jord
vanliga berg-duntrav, E. Monta’num.
Epilog [-lå’g] (grek. epiTogos,
slutord), en eventuellt löst vidfogad
avslutning till ett skådespel; brukas
stundom i överförd bemärkelse om
slutfasen i ett människoliv eller
händelseförlopp.
Epimenid’es (ca 600 f. Kr.), grekisk
siare och skald, om vilken många
sägner berättades. Man har
tillskrivit honom flera metafysiska
lärodikter, som med undantag av några
fragment gått förlorade.
Épinal’ huvudstad i dep. Vosges vid
Moselle i Frankrike, 28 688 inv. 1954.
Bomullsindustri och vinhandel. E. är
känd för sina populära färgtryck och
bilder, motsvarande de svenska
kist-breven.
d’Epinay [depinä’], Louise (1726—83),
fransk författarinna. Uppförde
Ere-mitaget i Montmorency åt J. J.
Rousseau. Hennes Mémoires, som
ger intressanta inblickar i 1700-talets
sällskapsliv, ha utkommit i svensk
översättning (Fru de Montbrillants
ungdom, 1925).
E’pinay-sur-Seine, stad vid Seine strax
n. om Paris, 17 611 inv. 1954.
Metall-, kemisk- och filmindustri.
Epinefrin’, se Adrenalin.
Epini’kion, grek., segersång,
hyllningsdikt över segrarna vid de stora
tävlingarna i Olympia och på andra
platser.
EpipacTis, se Knipprot.
EpiphylTum, se Julkaktus.
Epipo’gum, orkidésläkte, se Skogsfru.
Epirogenes [-jene’s], kontinentbildande
rörelser, långsamma vertikala
rörelser i jordskorpan över vidsträckta
områden, även kallade sekulära
höjningar och sänkningar.
Epiro’ter, invånare i Epirus.
Epi’rus, landskap i v. Grekland,
innanför de joniska öarna, avskiljes i
ö. av Pindos från Tessalien och
Ma-cedonien, 9 252 km2, 331 581 inv.
1951. Konung Pyrrhos av Epirus
ingrep i de syditalienska grekiska
koloniernas strid med romarna.
Epis’copus, lat. (grek. epis’kopos,
tillsyningsman), biskop. —
Sum’-mus episcopus, benämning på
konungen som kyrkans överhuvud
(t. ex. i Sverige).
E’pisk, berättande. Jfr Epik och Epos.
Episkop [-skå’p], se
Projektionsappa-rat.
EpiskopaT, biskoplig, högkyrklig.
EpiskopaTkyrkan, detsamma som
Anglikanska kyrkan, 2811.
Episkopa’t, biskopsämbete,
biskops-döme.
Episo’d, grek., ursprungligen namn på
ett inskjutet dialogiskt parti i det
grekiska dramat; händelse eller
pe
riod av mindre vikt eller
varaktighet. — Episo’disk, tillfällig.
Epis’tel, grek., brev, kallas dels N. T:s
brev, dels den text, som läses före
evangeliet i högmässan och
vanligen är hämtad från dessa brev. E.
användes även som allmän
beteckning på litterära brev eller dikter i
brevform och i skämtsamt
omnämnande av brev.
Epistemologi’ (grek. episte’me,
kunskap och logos, lära),
kunskapsteori.
Epistrof’eus, andra halskotan, som
kännetecknas av en på kotkroppen
sittande »tapp», runt vilken första
halskotan vrider sig.
Epitafium, grek., en i kyrka uppsatt
minnestavla över en avliden,
vanligen med en arkitektonisk
omram-ning av trä eller sten och försedd
med den dödes porträtt och vapen
samt en minnesskrift. Vanligt i
Sverige på 1600- och 1700-talen.
Epite’1, grek., vävnad, som bekläder
kroppens alla yttre och inre ytor
eller bildar dess överhud,
slemhinnor och hudkörtlar.
Epite’t (grek., det tillagda),
bestämning till ett huvudord. Skiljer sig
från attributet egentligen endast
därigenom, att epitetet tar sikte på
mera varaktiga eller allmänna
egenskaper (t. ex. min ömma moder);
allmänt karakteriserande
beteckning. I klassisk diktning
förekommer s. k. stående epitet, t. ex.
strål-ögda gudinnan Athene.
Epithalam’ion (grek., vid
brudgemaket), bröllopskväde.
Epitrit’, grek., versfot som innehåller
tre långa och en kort stavelse.
Epizo’isk spridning (gr. epi’, på, zo’on,
djur) innebär, att fruktsamlingar,
frukter eller frön genom särskilda
anordningar fästa sig på passerande
djur för att av dem transporteras.
Se Spridningsbiologi.
Epizooti’ (grek, epi’, på och zo’on,
djur), samlingsnamn för olika
svårartade farsoter hos husdjur, såsom
mjältbrand, mul- och klövsjuka,
2376.
Epo’d, grek., eftersång, omkväde,
slut-kväde; lyrisk dikt med omväxlande
korta och långa versrader.
Epok [epå’k] (g’ ik. epoke’,
hållpunkt), hållpunkt i tidräkningen,
tidpunkt, varmed ett nytt tidevarv
inledes (»bilda epok»); tidevarv,
skede. — Epokgörande,
banbrytande.
Epopé, fr., epos (se d. o.).
E’pos (grek. ep’os, berättelse),
diktart som i längre, sammanhängande
form berättar händelseförlopp i
förfluten tid. Äldre epos är i
allmänhet versifierade omdiktningar av
ofta urgamla hjältesagor, t. ex.
Ilia-den, Odyssén, Tristan, Beowulf.
Senare kan vardagliga händelser
behandlas i episk form, t. ex.
Älgskyttarna, och i mera överförd betydelse
kan stora prosaromaner kallas epos,
t. ex. Krig och fred.
Eppstein, Hans (25/2 1911),
musikhistoriker och -pedagog av tysk
börd, sedan 1936 verksam i Sverige.
E. har bl. a. skrivit en bok om
Brahms (1948) samt har ofta
anlitats som föreläsare.
Epsom, engelsk stad s.v. om London.
67 130 inv. 1954. Förr brunnsort, nu
platsen för stora kapplöpningar,
Derby och Oaks.
Epstein [ep’stain], sir Jacob (f. 1880 i
New York), bildhuggare av
polskjudisk härstamning. Efter utbildning
bl. a. i Paris från 1905 verksam i
London, där han med sin
expressionistiska, men starkt eklektiska konst
väckt stort uppseende. Bland hans
arbeten märkas fasadskulpturerna
på British Associations byggnad i
London (1908) i en arkaiserande,
monumental stil.
EPU, se Europeiska
betalningsunio-nen.
E pur si mouve [e po’r si moå’ve],
ital., »och dock rör hon sig»,
påstås Galilei ha mumlat, då han 1633
tvangs förneka Kopernicus’ lära om
jordens rörelse. Yttrandet är
sannolikt uppdiktat av Galileis biografer,
1354.
Epworthförbundet [äp’cab-], efter John
Wesleys födelseort Epworth i ö.
England uppkallad internationell
sammanslutning av
ungdomsföreningar i metodist-episkopalkyrkan,
stiftat 1889. Organiserat i Sverige
1894.
EpylTion, grek., liten dikt,
miniatyrepos, vanligt i hellenistisk poesi.
Epålett’ (fr. épaulette, av épaule,
axel), uniformspersedel, fästad på
livplaggets axlar. Ursprungligen
axelskydd blev E. efter franska
revolutionen en prydnadssak på
officersuniformerna i de flesta länder.
Avskaffades i svenska armén 1931.
Equisetum, se Fräkenvaxter.
Eq’uites, lat., ryttare; benämning pä
antikens romerska rytteri; under
republiken särskilt adelsstånd,
»rid-darståndet».
Er, kemiskt tecken för Erbium.
Era, (lat. aera), tidevarv, tideräkning;
geologisk huvudperiod, 1374.
Er’anos, »knytkalas» i antikens
Grekland; föregångare till gillena.
Eran’this, se Vintergäck.
Érard [erar’], Sebastian (1752—1831),
fransk instrumentmakare, som gjort
berömda uppfinningar inom
musikinstrumentfabrikationen, främst
dub-belpedalharpan (1811) och pianots
moderna repetitionsmekanik (1823).
Erasis’tratos (omkring 300—250 f. Kr.),
grekisk läkare. Gav den första
korrekta beskrivningen av hjärtat och
dess funktioner och gjorde
anatomiska upptäckter genoni vivisektion
av djur. Motståndare till kirurgiska
metoder.
Eras’mus av Rotterdam (1466—1536),
den främste representanten för den
nordeuropeiska humanismen. Hette
egentligen Geert Geertz och var
född i närheten av Rotterdam. Hans
storverk är den första kritiska
upplagan av Nya Testamentets text med
utförlig kommentar. Av hans övriga
skrifter ha delar av Colloq’uia
fa-milia’ria översatts till svenska
(Förtroliga samtal, 1910), 850, 850 B,
2462, 2809, 2824, 3567.
Er’ato, kärlekssångens gudinna, en av
de nio muserna, 1430.
Eratos’tenes (276—194 f. Kr.),
hellenistisk matematiker och astronom.
E:s namn är främst knutet till den
första bestämningen av jordens
omkrets, vilken han (i nutida mått)
fann vara 39,37 milj, meter, i nära
överensstämmelse med det rätta
40 milj, meter. Denna förvånande
noggrannhet torde dock ha berott
på en lyckträff, 1371 B.
Erb, Wilhelm (1840—1921), tysk
läkare, professor i Heidelberg, ledande
forskare inom neurologien.
Erbén, Holger (f. 15/10 1915), militär,
en av världens främsta
gevärsskyt-tar, har bl. a. vunnit 3 VM och
7 SM (1955).
Er’bium, en sällsynt jordartsmetall,
3-värt grundämne. Kemiskt tecken
Er, atomvikt 167,2, atomnummer 68,
— 207.
de Ercilla y Ziiniga [ärbil’ja i [-bon’-jiga],-] {+bon’-
jiga],+} Alonso (1533—1594), spansk
skald. Skrev bl. a. den stora episka
dikten L’Arauca’na, som innehåller
4159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
