Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Ormbunksväxter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMBUNKSVÄXTER
ORTNAMNSKOMMISSIONEN
jordstam och stora, väl utvecklade,
ofta flikiga blad med sporgömmen
på undersidan. Hit höra stensöta,
träjon, örnbräken samt
ormbunksväxter, 2592 B.
Ormbunksväxter, kärlkryptogamer,
Pterido’phyta, de högst utvecklade
kryptogamerna, utmärkas av en
endast några mm stor, föga utvecklad,
könlig generation, förgrodden
(pro-talliet), och en högt utvecklad,
spor-alstrande generation med rot, stam
och blad. — O. kunna indelas i
ormbunkar (egentliga O.),
fräken-växter och lummerväxter, 2592 B.
Ormbär, Pa’ris quadrifoTia, familjen
liljeväxter, stjälk med breda blad,
oftast 4 i krans, toppställd blomma
med 8-bladigt, grönaktigt hylle.
Svartblåa, giftiga bär. Tämligen
allmän på fuktiga ställen i hela
landet.
Ormbäraren, en stjärnbild, som står i
söder vid midnatt omkring mitten
av juni, i mellersta Sverige ungefär
från horisonten till 40° höjd över
denna.
Ormen, en med Ormbäraren
förbunden stjärnbild på norra
himmels-sfären.
Ormen långe, Olav Tryggvessons
berömda kommandoskepp i slaget vid
Svolder (år 1000).
Ormesberga, församling i Moheda
kommun i mellersta Småland.
Kronobergs län, 264 inv. 1954.
Ormrot, Poly’gonum vivip’arum,
familjen slidknäväxter, 1—3 dm hög,
upprätt, flerårig ört med strödda,
vid basen avrundade blad och små,
vita blomor i ax. I axets nedre del
brunaktiga groddknoppar. Jordstam
ormlikt krökt. Allmän på fuktiga
ängar i nästan hela landet.
Ormslå, se Kopparorm, 3860.
Ormspott, se Grodspott.
Ormstjärnor, Ophiuroide’a, klass bland
tagghudingarna som skiljer sig från
sjöstjärnorna genom smala, ormlika,
någon gång greniga armar, fastare
skelett, frånvaro av sugfötter m. m.
Talrika arter vid västkusten, 3411 B.
Ormsö eller Wormsö, 94 km2 stor ö
utanför Estland, mellan Dagö och
fastlandet. Här bodde till 1914 ca
2 000 estlandssvenskar, som då
flydde över till Sverige, 862, 863 B.
Ormtjusare, indiska fakirer, som
genom flöjtspel försätta ormarna i ett
halvt bedövat tillstånd, varunder
dessa utföra rytmiska vaggningar
med framkroppen.
Ormus [år’-], fransk stad på ön Jerun
i Ormussundet, som förbinder
Oman-viken med Persiska viken. Ca 1 000
inv. Erövrades 1515 av A.
d’Albu-querque. Den av portugiserna
grundade rika staden Ormus förstördes
1622 av perser och engelsmän.
Export av röd ockra.
Ormuzd, Ormazd, Ahura Mazdah,
himmelsguden, ljusets, det godas
herre enligt forngrekisk
föreställning.
Ormvråk, Bu’teo bu’teo, dagrovfågel,
längd 52 cm, näbb tämligen liten,
krökt från roten, stjärt avrundad,
räcker knappt utanför de hoplagda
vingarna. Tarser nedtill nakna.
Mörkbrun, undertill sparsamma
vita tecken. Lever mest av sorkar,
därför nyttig. Häckar i träd i
nästan hela landet. Flyttfågel.
Fridlyst, 2877 B.
Ormödlor, grävödlor, Scin’cidae,
öd-lefamilj med 600 arter i alla
världsdelar, små, långsträckta, ofta med
svaga eller rudimentära ben, fisklika
fjäll. Utdöda arter funna i Skånes
krita, 3603.
Ormön, Fidonisi, ö i Svarta havet
utanför Donaus mynning.
Ornamen’t (lat. orna’re, smycka),
utsmyckning, utsirning, särskilt inom
konsthantverk och arkitektur. —
Ornamenti’k, utsmyckningskonst.
Ornamen’tstick, vanligen i
kopparstick utförda mönsterblad,
framställande ornament. Vanliga från
renässansen fram till empiren och
livligt spridda fingo O. stor
betydelse för stilutvecklingen, speciellt
inom konsthantverket.
Orna’t, högtidlig (präst-eller ämbets-)
skrud; kyrkoskrud.
Orne [årn’]. 1. Flod i n. Frankrike,
utmynnar i Seinebukten av
Engelska kanalen. 152 km lång. Segelbar
till Caen. — 2. Departement i n.
Frankrike, kring övre O.l. 6144
km2, 274 862 inv. 1954. Huvudstad
Alencon.
Orne’ra, pryda, smycka, förse med
ornament.
Orniti’n, diaminovaleriansyra, en
aminosyra, som kan påvisas i
fågelex-krementer, efter det att fåglarna
utfodrats med bensoesyra.
Ornitischia, se Skräcködlor.
Ornitolo’g (grek. or’nis, fågel, och
log’os, lära), fågelkännare. —
Ornitologi’, den del av zoologin, som
avhandlar fåglarna.
Ornitop’ter (grek, pteron’, vinge),
flygmaskin med flaxande vingar i
stället för propeller. En fungerande
O. har aldrig byggts. Typen
föreslogs redan av Leonardo da Vinci,
1038.
Ornunga, församling i Vårgårda
kommun i mellersta Västergötland,
Älvsborgs län, 339 inv. 1954. Gamla
kyrkan från 1200-talet inreddes 1905
till Svältornas hembygdsmuseum.
Ornäsbjörken, Be’tula verruco’sa
da-lecarTica, en variant av masurbj
orken med flikiga blad. Odlas som
prydnadsträd, 2230.
Ornässtugan, den bevarade
1400-tals-byggnad på Ornäs gård i Torsång,
s. Dalarna, där Gustav Vasa av
Barbro Stigsdotter räddades från att
falla i danskarnas händer.
Statsegendom.
Ornö, församling i Dalarö kommun i
n.ö. Södermanland, Stockholms län,
350 inv. 1954. Omfattar Ornön, 48
km2, och närliggande öar i
Stockholms s. skärgård utanför Södertörn.
Jfr Dalarö, 3406.
Oro, det fram- och återgående hjulet
(balansen) i ett urverk. Motsvarar
till sin funktion en pendel, 3464,
3465 B.
O’robus, släkte av familjen ärtväxter
med 3 arter i Sverige, örter med
parbladiga blad utan uddblad och
utan klänge. Blommor rödvioletta,
i långskaftade klasar. Hit höra
gökärt och vårärt.
Orogene’tiska rörelser (grek. or’os,
berg, och gen’ein, uppkomma), de
rörelser i jordskorpan, varigenom
bergskedjor uppstå antingen genom
veckningar och överskjutningar
(tangentiella rörelser) eller genom
förkastningar och flexurer (radiella
rörelser).
Orografi’ (grek. graf’ein, beskriva),
läran om jordytans, särskilt bergens,
ytformer.
Orometri’ (grek. met’ron, mått), läran
om bergens dimensioner, relation
och absoluta höjder, olika trakters
medelhöjd etc.
Orozco [åråss’kå], José Clemen’te (1883
—1949), mexikansk målare, jämte
Rivera den främste representanten för
1900-talets mexikanska, starkt
socialt och politiskt inriktade
monumentalmåleri, 84.
Or’phei drängar, sångsällskap, se O. D.
Orpington [å’pingtan], stor, kraftig
engelsk hönsras med god värpför-
måga, vanligen gul, vit eller svart,
ofta förekommande även i Sverige,
992.
Orre, Lyru’rus (Tet’rao) tet’rix,
familjen orrfåglar, längd 49 cm, tars
fjäderklädd ända till tårna, stjärt
kluven, över ögat en röd vårtfläck.
Tupp svart med blå glans, vitt band
på vingen, undergump vit. Höna
spräcklig av rostgult, grått och
svart. Lever av växtföda, insekter,
om vintern björkknopp. Bo på
marken. Hela landet, stammen för
närvarande svag, 1270, 3491 B.
Orrefors, stations- och
industrisamhälle i ö. Småland, vid
statsbane-linjen Kalmar—Nässjö. 743 inv. 1951.
Glasbruk, världsbekant för sitt
konstnärligt utformade glas, 3111 K,
3112.
Orrfåglar, Tetraon’idae, familj av
ordningen hönsfåglar. Tars
fjäderklädd utan sporre. Baktå ej högt
över framtårna. Vingar kupiga,
rundade. — Hit höra släktena järpe,
orre, ripa och tjäder, 3491.
Orsa, kommun i mellersta Dalarna,
Kopparbergs län, 8 062 inv. 1954,
därav 1 354 i Orsa municipalsamhälle
vid Ore älvs utlopp i Orsasjön med
gotisk kyrka från 1300-talet,
sam-realskola och flygfält, 639, 1516 K.
Orsa finnmark, den nordostligaste
delen av Dalarna, som skjuter in
mellan Jämtland och Härjedalen.
Ursprungligen hela den av finnar
koloniserade norra delen av Orsa
kommun. Numera blott Hamra
församling, som 1881 överflyttades till Los
kommun i Gävleborgs län, 641 K.
Orsasjön, sjö i mellersta Dalarna, n.
om Mora, skild från Siljan av
Ös-terdalälvens delta. 161 m ö. h., 53
km2, 97 m djup, 641 K.
Orsa’tapparat, en av graderade
glasrör, vätskebehållare och
gummislangar sammansatt apparat för
analys av gaser, speciellt deras
innehåll av kolsyra, koloxid och syrgas.
Ett efter ett av dessa ämnen
absorberas bort genom lämpliga
absorp-tionsvätskor, varvid man successivt
avläser hur stor del av det
ursprungliga gasprovet som återstår.
Orsi’ni, gammal romersk adelssläkt,
känd sedan 1100-talet som
guelfer-nas ledare. Till ätten hörde
påvarna Celestinus III (d. 1191) och
Ni-colaus III. O. fortlever alltjämt, 2289.
Orsten, stinkkalk, en bituminös
kalksten, som förekommer såsom bollar
i den kambriska alunskiffern. Avger
en obehaglig lukt av bituminösa
ämnen vid slag. Namnet härrör från
att O. fått användning såsom
läkemedel mot or för boskap.
Ort, äldre svensk vikt motsvarande
Vioo skålpund = 4,25 gr. — Även
rymdmått, likvärdigt med 1 jungfru
= ca 0,8 dl.
Orte’ga y Gasset’, José (f. 1883),
spansk kulturfilosofisk författare
med vidsynt blick för tidens
intellektuella och politiska problem.
Bland hans arbeten märkas Det
ryggradslösa Spanien (1922, sv. ö.
1937), Vår tids tema (1923, sv. ö.
1936) och Massornas uppror (1930,
sv. ö. 1934), 3188.
Orti’t, ett becksvart epidotmineral
med fettaktig glans, innehållande
cerium och sällsynta
jordartsmetal-ler. I Sverige påträffat vid Finnbo,
Ytterby m. fl. platser.
Ortnamnsarkivet, den 1902 grundade
Ortnamnskommissionens
centralarkiv i Uppsala, tillkommet 1928.
Ortnamnskommissionen, Kungliga O.,
till 1930 Ortnamnskommittén, en
1902 tillsatt kommitté för att leda
de statliga ortnamnsundersökning-
4664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
