Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. En fest i Nya palatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelserna? Hade då, tack vare denna vana, som
hos dem blifvit en andra natur, att lefva af nytt och för
nytt, deras natur förvandlats? Man skulle hafva varit
frestad att antaga detta.
Af dessa två män var den ene engelsman, den
andre fransman, båda två långa och magra, den senare mörk
som sydländingarna i Provence, den förre rödlett som en
gentleman från Lancashire. Anglo-normanden, cirklad,
kall, flegmatisk, ekonom i rörelser och ord, tycktes tala
eller gestikulera blott under påverkan af en fjeder, som
arbetade på bestämda mellantider. Gallo-romanen
deremot, liflig och sprittande, uttryckte sig på samma gång
med läpparna, ögonen, händerna, och hade tjugu sätt att
återgifva sin tanke, medan hans interlokutör tycktes hafva
blott ett enda, oföränderligen stereotyperadt i hans hjerna.
Dessa fysiska olikheter skulle lätt hafva frapperat
den minst skarpsynte observator, men en fysionomist,
som något närmare betraktade dessa två främlingar, skulle
tydligt hafva angifvit den fysiologiska kontrast, som
karakteriserade dem, genom att säga, att om fransmannen
var idel öga, så var engelsmannen idel öra.
Den enes optiska apparat hade också blifvit
synnerligen fullkomnad genom bruket. Känsligheten hos hans
näthinna borde vara lika ögonblicklig som den är hos dessa
taskspelare, hvilka igenkänna ett kort blott vid en hastig
volt, obemärkt af hvarje annan. Denne fransman egde
alltså i högsta grad, hvad man kallat "ögats minne".
Engelsmannen deremot syntes vara specielt
organiserad för att lyssna och uppfatta. Då hans
hörselapparat träffats af ljudet af en röst, kunde han icke mer
glömma den, och han skulle igenkänt den bland tusen
efter tio år, efter tjugu år. Hans öron egde visserligen
icke förmågan att röra sig såsom de djurs, hvilka äro
utrustade med stora hörselorgan; men alldenstund de lärde
hafva konstaterat, att menniskans öron äro "blott nästan"
orörliga, skulle man hafva haft rättighet påstå, att sagde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
