Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Ett oväder i Uralbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stegrade sig, och iemschiken förmådde icke lugna dem. På
smeknamnen följde nu de mest förolämpande tillmälen.
Här uträttade de ingenting. De stackars djuren, som
bländades af ljungeldarna och skrämdes af de tätt på
hvarandra följande åskskrällarna, hvilka i styrka kunde
jemföras med artillerisalvor, hotade att afslita sina draglinor
och skena. Iemschiken var icke längre herre öfver sitt
spann.
I detta ögonblick kastade sig Mikael Strogoff med
ett hopp ned ur tarantassen och kom honom till hjälp.
Begåfvad med föga vanlig styrka, lyckades han, dock
icke utan ansträngning, få bugt på hästarna.
Men nu fördubblades orkanens raseri. På detta
ställe vidgade sig vägen i form af en tratt, och
stormvinden brusade ned deri, såsom den skulle hafva gjort i
dessa luftvexlingsmaskiner, hvilka om bord på ångare
riktas mot vinden. På samma gång började en lavin af
stenar och trädstammar rulla ned utför sluttningarna.
— Vi kunna inte stanna här, — sade Mikael Strogoff.
— Vi skola inte heller göra det! — utropade
iemschiken helt förfärad, i det han med all sin kraft sökte
hålla stånd mot det lössläppta elementet. — Orkanen
skall snart ha förpassat oss till foten af berget, och det
på den ginaste vägen!
— Tag fast i den högra hästen, pultron! — utbrast
nu Mikael Strogoff. — Jag svarar för den venstra !
Ett nytt anlopp af orkanen afbröt Mikael Strogoff.
Tsarens kurir och iemschiken måste böja sig ända
ned till marken för att icke blifva kullkastade, men trots
de ansträngningar, som gjordes af dem och hästarna,
hvilka de höllo rakt mot vinden, kastades tarantassen ett
godt stycke tillbaka, och om den icke hejdats af en
trädstam, skulle den hafva vräkts ned från vägen.
— Var inte rädd, Nadia! — ropade Mikael Strogoff.
— Jag är inte rädd, — svarade den unga
liffländskan, utan att hennes röst förrådde den minsta rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
