Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Alcide Jolivet på sin kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nadia tänkte, och hon bedrog sig icke. Det var alltså
en instinktlik sympati för denna del af hennes olyckor,
dem Marfa Strogoff icke visade, som genast drog Nadia
till henne. Detta sätt att bära sin olycka gick den unga
flickan djupt i hennes stolta själ. Hon erbjöd henne
icke sina tjenster, hon gaf henne dem. På de ställen,
der vägen var svår, var den unga flickan vid hennes
sida och lät henne stödja sig på sin arm. De tider, då
lifsmedlen utdelades, skulle den gamla qvinnan icke
hafva rört sig ur fläcken, men Nadia delade sin
otillräckliga föda med henne. Tack vare sin unga
följeslagerska kunde Marfa Strogoff följa soldaterna, som
bevakade fångskaran, utan att blifva fastbunden vid en
sadelbåge, liksom så många andra olyckliga qvinnor,
hvilka sålunda framsläpades på denna smärtans väg.
— Må Gud belöna dig, min dotter, för hvad du gör
för mina gamla år! — sade Marfa Strogoff en gång till
henne, och detta hade under någon tid varit de enda
ord, som vexlats mellan de två olyckliga.
Under dessa få dagar, hvilka förekommo den gamla
qvinnan och den unga flickan långa som sekler — så
tycktes det åtminstone —, borde de väl känt behof af
att tala med hvarandra om sin ömsesidiga belägenhet.
Men dertill förmådd af en försigtighet, som det är lätt
att förstå, hade Marfa Strogoff, och det mycket kort,
talat blott om sig sjelf. Hon hade icke gjort någon
antydning hvarken på sin son eller det sorgliga mötet dem
emellan i Omsk.
Länge var äfven Nadia om icke stum, så
åtminstone sparsam med hvarje onyttigt ord. En dag hade
emellertid hennes hjerta, då hon kände, att hon hade
framför sig en okonstlad och ädel själ, flödat öfver, och
utan att dölja någonting hade hon berättat alla de
händelser, som tilldragit sig ända från hennes afresa från
Vladimir, till Nikolas Korpanoffs död. Hvad Nadia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
