- Project Runeberg -  Tsarens kurir : från Moskva till Irkutsk /
301

(1893) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. En vän på landsvägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den unga flickan kämpade energiskt mot tröttheten.
Om Mikael Strogoff sett henne, skulle han kanske icke
haft mod att gå längre. Men Nadia beklagade sig icke
och Mikael Strogoff, hvilken icke hörde henne uppgifva
ens en suck, gick med en brådska, som han icke var
mägtig att stäfja. Och hvarför? Kunde han då ännu
hoppas att hinna fram före tartarerna? Han måste
tillryggalägga vägen till fots, hade inga pengar, var blind,
och om Nadia, hans enda vägvisare, ej varit vid hans
sida, skulle icke återstått honom något annat än att
lägga sig ned på sidan af vägen och der dö en eländig
död. Men om han slutligen, tack vare sin energi,
uppnådde Krasnojarsk, var kanske allt icke förloradt, ty
guvernören, för hvilken han ämnade gifva sig till känna,
skulle icke tveka att sätta honom i tillfälle att uppnå
Irkutsk.

Mikael Strogoff gick alltså vidare, talande föga,
försänkt i tankar. Han höll Nadias hand. Båda voro
i oafbruten beröring med hvarandra. Det tycktes dem,
som om de icke längre behöfde ord för att utbyta
tankar. Litet emellanåt sade Mikael Strogoff:

— Tala till mig, Nadia!

— Hvartill skulle det tjena, Mikael? Vi tänka
tillsammans! — svarade den unga flickan, och hon tog
sig tillvara, att hennes röst icke skulle förråda någon
matthet hos henne.

Men ibland, liksom om hennes hjerta upphört att
slå för ett ögonblick, böjde sig hennes ben, hennes gång
saktades, hennes arm raknade: hon blef efter. Mikael
Strogoff stannade då, och han fäste sina ögon på den
stackars flickan, liksom om han försökt se henne genom
det mörker, han bar inom sig. Hans bröst häfdes;
derefter, ifrigare understödjande sin följeslagerska, fortsatte
han vandringen.

Midt uppe i detta oafbrutna elände inträffade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:42:46 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kurir/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free