Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. En vän på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nikolas. — Här har du dem, far lilla! Tryck dem, så
länge det roar dig!
Kibitkan sattes åter i gång. Hästen, hvilken
Nikolas aldrig slog, gick i skridt. Om också Mikael
Strogoff icke komme att färdas fortare, skulle åtminstone
Nadia blifva förskonad från nya strapatser.
Och så utmattad var den unga flickan, att hon,
vaggad genom kibitkans enformiga rörelse, snart föll i
en djup sömn, hvilken fullkomligt liknade vanmakt.
Mikael Strogoff och Nikolas bäddade henne på björklöfven
det bästa de kunde. Den medlidsamma unga mannen
var helt rörd, och att icke en tår stal sig ur Mikael
Strogoffs ögon, kom sig deraf, att det hvitglödgade stålet
bortbränt den sista!
— Hon är en täck flicka, — sade Nikolas.
— Ja, — svarade Mikael Strogoff.
— Hon är dugtig, far lille, ja, till och med modig,
men i alla fall äro sådana der sötungar svaga! Komma
ni långt ifrån?
Ja, mycket långt.
— Stackars unga menniskor! Det måtte ha gjort
mycket ondt, då de brände dina ögon!
— Ja, mycket ondt, — svarade Mikael Strogoff,
vändande sig åt sidan, liksom om han kunnat se Nikolas.
— Grät du inte?
— Jo.
— Också jag skulle ha gråtit. Att tänka sig, att
man ej mera skall få återse dem, som man älskar! Men
de se dock oss, och detta är kanske en tröst!
— Ja, kanske! — Säg mig, min vän, — frågade
Mikael Strogoff, — har du inte sett mig någonstädes?
— Dig, far lilla? Nej, aldrig.
— Men tonen i din röst är mig inte obekant.
— Se på bara! — svarade Nikolas leende. — Han
känner igen tonen i min röst! Kanske frågar du så bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
