Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Mellan två stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Floden vidgade sig och vägen var fri.
Mikael Strogoff och Nadia hörde böss-skotten,
ångestropen och tartarernas skrän. Sedermera bortdogo
småningom i fjerran dessa klagorop och denna vilda
glädje.
— Stackars menniskor! — mumlade Nadia.
Under en halftimme bortförde strömmen hastigt det
isstycke, som bar Mikael Strogoff och Nadia. I hvarje
ögonblick kunde de befara, att det skulle brista under
dem. Fattadt af strömmen, följde det midten af floden,
och man behöfde icke gifva det en sned rigtning förr än
det blef fråga om att uppnå Irkutsks kajer.
Mikael Strogoff bet ihop tänderna och lyssnade utan
att säga ett enda ord.
Huru nära var han icke målet! Han kände, att han
skulle uppnå det!
Fram emot klockan 2 på morgonen framglänste en
dubbel rad af ljus vid den mörka horisonten, med
hvilken Angaras båda stränder hopsmälte.
Till höger var det lyktskenet från Irkutsk, till
venster eldarna i det tartariska lägret.
Mikael Strogoff hade blott en verst till staden.
— Ändtligen! — mumlade han.
Men plötsligt uppgaf Nadia ett rop.
Vid detta rop reste sig Mikael Strogoff uppå
isstycket, hvilket vacklade. Hans hand sträcktes uppåt
Angara. Hans af det blåaktiga skenet fullt belysta
ansigte var förfärligt att skåda, och liksom hans ögon åter
öppnats för ljuset utbrast han:
— Ah, Gud sjelf är då emot oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
