Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapsakademiens äldsta Berzelius-porträtt, af H. G. Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1905.
Beträffande aftäckningen har Palmstedt antecknat föl-
jande :
»Porträttet blef färdigt och aflämnades först till Berze-
Lius den 4 martii 1827 klockan tre middagstiden, hvarvid af
herr kungl. lifmedikus och riddaren M. af Pontin hölls det
tal, som i afskrift bifogas. Närvarande voro: af Berzelii
lärjungar och vänner inom vetenskapen herrar af Pontin,
talare, af Hisinger, Lagerhjelm, Arosenius, Almroth,
Pasch, c. Retzius, Mosander, Palmstedt, samt bjudne,
Berzelii vänner utom vetenskapen, jämte målaren, professor
Sandberg, herr presidenten Poppius, herr baron Åkerhjelm,
herr protokollssekreteraren Ekmark, herr kungl. lifmedikus
Is. Ekström, herr direktören Crusell.»
Den färgrikt blomstersirade oration, med hvilken Pontin
bjöd täckelset falla, må förefalla vår tid något svulstig men
är i all sin uppstyltning utan tvifvel så karakteristisk för
1820-talets akademiska vältalighet, att den torde förtjäna ett
återgifvande in extenso:
»Berzelius ! Det gifves blott ett sätt att undgå för-
gängligheten; och detta är att utsträcka ett älskadt och vär-
deradt minne utöfver lifvets gräns. Mausoleerna ramla, in-
skrifterna utplånas, lagren på Virgilii graf och popplarna
omkring Rousseaus förlora i tidens längd sin betydelse, om
de ock med nyalstrade frön fortplanta sig på den heliga
jorden. Men det sanna eller sköna, som snillet tänkt, det
nyttiga eller upplysande, som uppoffringen mäktat, får alltid
sin eftervärld — och i den ett fortsatt lif . Förgäfves bemöda
sig naturens omhvälfningar eller tidshändelsernas stormar att
beröfva sådana minnen sin varaktighet. Plinii och Lavoi-
siers namn hafva hvarken Vesuvii krater eller folkyrans
kunnat tillintetgöra. — Denna visshet, denna ädla äregirig-
het är nog för den Man, som redan ingripit i sitt tidehvarfs
utveckling. Vanligen aktar han föga mer, hvad världen gör
af sin erkänsla för gagnande mödor, än [hvad den gör]
af hans stoft. Men världen, men tiden bör läras att vara
tacksam, att älska förtjänsten, att fortplanta begreppet om
dess värde till efterkommande. De behöfva föredömen. Alla
tider ha behof af det sinnliga; och ehuru författarens, skal-
dens, vetenskapsmannens individualitet uppenbarar sig i hans
skrifter, är likväl hans minne bundet där. Men då vi lösgöra
dessa snillets och tankens samlade skatter och införlifva dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
