Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnas härstamning, af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
tandrudiment, som man träffar lios bardhvalarnes foster,
att dessa hvalar härstamma från tandbärande djur och tillika
från former, som af någon anledning fått de primitiva dägg-
djurens tanduppsättning (frt. ^/a, ht. Vi pni. ^ii, m ^/a ) förenklad
till sin byggnad men betydligt ökad till antalet. Förhållanden
som ofta gå hand i hand. Man måste tänka sig några urspung-
liga däggdjur och då antagligast creodonter såsom första
utgångspunkt. Det finnes nämligen så många likheter mellan
tandhvalarne, särskildt zeuglodonterna och bardhvalarne,
att dessa ej gärna alla kunna bero blott på parallellutveckling
genom tillpassning till lefnad i vattnet. Men under det att
zeuglodonterna utbildade sig till fiskätare och vattenrofdjur,
får man tänka sig, att bardhvalarnes stamfäder, som utan
tvifvel stodo dessa nära, började att lifnära sig af smärre vatten-
djur-^, t. ex. smärre räkliknande kräftdjur, Mysis etc, som i
riklig mängd förekomma vid kusterna. Välutvecklade tänder
voro därvid ej till någon nytta och reducerades till följd häraf.
Men då djuren intogo den som sagdt af smärre organismer
bestående födan i munnen, kundet detta ej ske annat än till-
sammans med vatten. Bytet kunde då för vattnets från-
skiljande bäst fasthållas medelst tungans pressande mot gom-
men, hvars bakåtriktade tvärveck redan från början kunde
vara till stor nytta härvid. Det är nämligen alldeles visst,
att creodonterna haft väl utvecklade gomveck, ty sådana
finnas hos alla däggdjursordningar, där de ej sekundärt på
grund af särskilda skäl bortreducerats (såsom bl. a. just hos
tandhvalarne). Men hos rofdjur så väl som hos klöfdjur
m. fl. äro de till finnandes. Genom den yttre retning, för
hvilken gomvecken genom detta slags näringsupptagande
utsattes, eggades de till ytterligare tillväxt och differentierades
vidare genom naturligt urval. Sedan de väl utvecklats så
långt, att de kunde fungera såsom silapparat d. v. s. hunnit
bli barder, fingo djuren med deras hjälp en så riklig tillgång
på näring af ifrågavarande slag, att deras tillväxt i hög grad
befordrades. Den kunde också till följd däraf, att vattnet
är ett bärande element, som ej lägger hinder i vägen för kropps-
viktens ökande, fortsätta därhän, att bardhvalarne nådde
^ Till denna divergens i vanor med ty åtföljande olikheter i mun-
beväpiiing erbjuda bland andfåglarne de fiskätande, tandnäbbade skrakarne
och de med .silapparat i näbben försedda änderna till en viss grad en
anologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
