Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 594. Carl Gustaf Styffe (1817—1908), af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER. — CARL GUSTAF STYFFE. 305
möter å andra sidan ingen fullt genomarbetad och uttöm-
mande historisk framställning; inledningarna, i synnerhet i de
tre sista delarne, bestå snarast af hvad man skulle vilja kalla
exkurser öfver det ena eller andra ämnet, och med dessa
för ögonen tvekar läsaren säkerligen icke hvilket parti han
skall taga i den gamla tvisten, om historieskrifningen hör till
skönlitteraturen eller vetenskapen. Visserligen åldras äfven
de lärdaste vetenskapliga framställningar af historien och en
senare forskning har nog haft både rättelser och tillägg att
göra till Styffes inledningar. De komma dock alltid att kvar-
stå som vackra förebilder af samvetsgrann forskning och
skarpsinnig tolkning.
Den utförligaste inledningen (330 sidor) åtföljer fjärde
delen och gäller Sten Sture den äldres tid. Styffes stil är i
allmänhet synnerligt enkel och till och med torr, oratoriska
blomster försmår han konsekvent; men i fråga om Sten Sture
d. ä. höjer stilen sig på slutet till en viss värme. Har Styffe
i sina medeltidsskildringar haft någon hjälte, så har det varit
gamle herr Sten. Framställningen af det fjärdedelsårhundrade,
hvarunder dennes personlighet behärskade Sverige, blef äfven
i annat hänseende af intresse. Författaren hade att taga
position dels mot den danska historieskrifningen, som i Palu-
dan-Miiller och framför allt i Allen fått så framstående och
vältaliga representanter, dels mot den hierarkiska uppfatt-
ningen, som i Sverige, när fjärde delen kom ut, haft sin för-
nämste målsman i Reuterdahl. Styffe såg i Sten Sture i flere
hänseenden Gustaf Vasas föregångare och i rörelserna på hans
tid förebuden till de stora brytningar, som under den senares
regering inträffade. För den katolska hierarkien hade han
ringa sympati och den ståndpunkt han intog var en utpräg-
ladt svensk-nationell. Måhända gick han något för långt.
Teckningen af konung Hans gjorde honom bekymmer, såsom
hans brefväxling med en yngre vän nogsamt visar. Han
ville göra det mindre lätt, skrifver han, »att parafrasera Olai
Petri beskedliga yttrande om hans fromhet och redlighet»,
men använde någon gång nog så svaga argument. Det gick
måhända här som i hans personliga beröringar. Hade han
kommit att fatta motvilja mot någon, hade han svårt att
öfvervinna den. I det stora hela torde dock hans grundupp-
fattning kvarstå orubbad. Den femte delens inledning stan-
nade med Svante Stures död — andra sysselsättningar hade
Vetenskapsakademiens Ärshok. 8. 1910. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
