Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
sannolikt voro de äfven förut öfliga. - Men om en
part sålunda ägde rättighet att under behörig högre
domares pröfning draga en lägres dom, var han dock
icke förbunden att, såsom nu, först göra sin sak hos
den lägre domaren anhängig. Han kunde, förbigå-
ende häradstinget, genast vända sig till Lagmannen
och äfven Konungen. Den vidare domsrätten inne-
fattade ovilkorligen den imskränktare. Detta var ock
enligt med folkets ursprungligen krigiska författning.
Der Konungen eller den, som fått sig anförtrodd dess
domaremakt, kunde och ville densamma utöfva, hvi-
lade Lagmannens och Häradshöfdingens; likasom ännu
Öfverstens befäl hvilar, när det behagar Fältmarskal-
ken eller Generalen att anföra hans regemente. Så-
dana mål, som Häradshöfdingen vanligen först af-
dömde, kunde likaledes Lagmannen utan vad upp-
taga, när de till honom omedelbarligen instämdes;
och detta förhållande, ej blott i de äldre lagarna,
utan äfven i Kon. Christophers allmänna Landslag
godkändt, fortfor ännu länge under det sjuttonde år-
hundradet.
Ifrån denna afbandlings egentliga Fält skulle jag
alltför långt afvika, om jag sökte att mera fullstän-
digt beskrifva det rättegångssätt, hvaraf jag nu teck-
nat några utmärkande drag och i det följande kom-
mer att framställa de vigtigare förändringarna. Det
hade sin grund uti behofvet af fred emellan de för-
visar jemväl, alt domaren allena dömde till edgång
och dervid kunde begå olaglighet. Det har varit först
infördt i Acta litteraria Suec., Vol. T, p. 222 och
nu sedermera i Dipl. Succ. Vol. I, N. 736.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
