Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den förhistoriska kvinnan - 5. Kyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRHISTORISKA KVINNAN 35
renheten, av en femtusenårig tradition. Den
förhistoriska människan hade ingenting, men förstod konsten
att av intet göra något. Utan tvivel fanns det också
begåvade kvinnor, och utan tvivel förstodo de att göra
sig gällande.
Om de alltid behandlades så finkänsligt, blir en
annan sak. Från den synpunkten voro de slavar, och
i modern mening kände de inte till kärlek. Vi ha ett
stöd för vårt antagande: så vitt vi veta är kyssen —
kärlekens snarare än begärets symbol — en modern
uppfinning.
Läsaren blir kanske överraskad av att höra, att i en
stor del av världen är kyssen ännu i denna dag okänd.
Enligt Havelock Ellis existerar den inte i Östasien,
inte ens i det civiliserade Japan. I Kina bruka
mödrarna hota sina olydiga barn med att ge dem »de vitas
kyss». I Pierre Louys »Aphrodite» besöker Demetrios
kurtisanernas trädgård och träffar där »gula flickor,
som vägra sina läppar». Och i »Almayers folly» av
Joseph Conrad lära vi, att när Nina kysser malajen
Dain, blir han högst förvånad över den ovanliga
smekningen. Det påstås, att malajkvinnorna bruka kyssa
sina småbarn, men akten påminner väl närmast om
tigrinnan, som smeker sina ungar.
Gåtans lösning finna vi hos de grekiska författarna,
som håna barbarerna, som inte förstå kärlekens raffine
ment. Ursprungligen hade förhållandet mellan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
