Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Pånyttfödelse - 8. Två nordiska renässanskvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 W. L. GEORGE
Genom den kostliga medaljen fick den unga
prinsessan formell upprättelse, sådan den nu var, och hon
glömde snart bort hela saken. Hennes far, den gamle
kung Gösta, som länge varit bruten till kropp och själ,
dog av sorg över dotterns felsteg. Det var den stränga
medeltiden och den nya världsåskådningen, som
möttes med detta tragiska resultat.
Renässansens sensuellt betonade kvinnobeundran,
svagheten för det yppiga och svällande, hade vid
1500-talets mitt trängt upp till Norden. Låt oss citera den
hyllning, som hessaren Henrik Mollerus ägnade den
fagra Vasaprinsessan:
»Det säges, att Priamos’ son på berget Ida givit en
gudinna skönhetspriset framför tvenne andra. Jag ger
priset åt dig, Cecilia, kung Gustavs dotter, framför
gudinnorna alla tre. Ty för dig vike i glans, i snille, i
skönhet Juno den mäktiga, Pallas den kunniga och
Venus den strålande. Skänker blott du mig ditt
bifall, rörer mig ej de trennes avundsamma vrede.
Cecilia, boren av svenska kungars stam, din bild
står för mig i dessa sköna drag. Såsom snön skimrar
din pannas vithet. Dina ögon glänsa såsom solens
strålar. Dina leende läppar överträffa den rodnande
rosen. Locken lyser fagrare än guld, behaget övergår
Chariternas, höviskhet lyser ur de fagra kinderna.
Dessa naturens skönaste gåvor pryder dygdernas ännu
skönare chor, vilken hon anför.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
