Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Pånyttfödelse - 8. Två nordiska renässanskvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 W. L. GEORGE
och Tavastland, förde Karin som änka ett stillsamt
och lugnt liv, sådant det bäst passade hennes natur,
men betecknande nog är nästan det enda vi veta om
hennes vistelse där, att hon var slösaktig och alltid
befann sig i penningförlägenhet.
Karin kunde någon gång visa sig medveten om sin
ställning, men hon var aldrig högdragen. Hon var, i
olikhet med de flesta av sina likar, ingen politisk
intrigant och saknade överhuvud taget alla intellektuella
intressen. En obetydlig människa var hon därför inte.
Visserligen var hon inte den hulda ängel utan vank
och lyte, som poeter och målare velat göra henne till,
men en god och på sitt sätt karaktärsfast kvinna, ett
levande bevis på, att de sunda instinkterna hos
folkets massa inte alldeles tvinat bort ens under
inflytande av renässansens sedefördärv.
Även renässanstidens människor förstodo dock att
uppskatta en kvinna av Karin Månsdotters läggning.
Det franska sändebudet Charles Dançay berättar om
henne:
»Man säger, att hon är en mycket dygdig kvinna,
som ganska gärna hjälper var och en i hans nöd och
som räddat flera oskyldiga personer från att avrättas,
ty då hon sett konungen upprörd och vredgad på
någon, och hon ej kunnat blidka honom med sina böner
och tårar, har hon i hemlighet underrättat den, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
