Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 1. Det sjuttonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 W. L. GEORGE
Tvivlarna började utså den säd, som till slut skulle
sätta frukt i Voltaire.
Under sextonhundratalet gick kvinnans uppfostran
huvudsakligen ut på att ge henne sällskapliga
färdigheter. Det religiösa momentet framträdde endast i så
måtto, att man var angelägen att inte avvika från
kyrkans läror. I detta avseende liknade
sextonhundratalets kvinna renässansens. Men nu hade man blivit
intellektualist — förut hade man, som vi framhållit,
varit estetiskt betonad. I modern mening fingo
kvinnorna ingen uppfostran — det skulle förflyta ännu
tvåhundra år, innan den europeiska och amerikanska
kvinnan kunde få en verklig sådan. Om en kvinna
hade begåvning, måste hon stjäla kunskaper.
Undantagen bekräfta endast regeln. Madame de Sévigné var
en förtjusande dam med verklig litterär begåvning.
Hennes böcker äro klassiska, men ha tillkommit av en
ren tillfällighet. Det samma är fallet med M:lle de
Scudérs.
Det sjuttonde århundradet var en praktlysten tid.
Vid de skottska, spanska och franska hoven förflöt
livet under ständiga fester — teaterföreställningar,
baletter och komedier. Adeln var fortfarande krigisk,
men alltmer började teater och litteratur att
sysselsätta den. Man blev onekligen en smula tillgjord. Vi
ha litet svårt att hålla oss allvarsamma inför
sextonhundratalskvinnan. I sin styva halskrage kunde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
