Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 1. Det sjuttonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 W. L. GEORGE
kvinnan ren och blygsam — i praktiken var
sextonhundratalets moraliska standard alls inte högre än den
föregående periodens.
Men i varje fall hade kvinnan börjat tänka. Vi ha
exempelvis M:lle de Scudéry. Hon var ful,
»svartmuskig och tattarlik» och skrev romaner, trots sin av
naturen sarkastiska läggning. Man har svårt att tro,
att hon verkligen menade de ord, hon en gång fällde:
»När jag säger detta, låter jag er se in i mitt hjärta:
inget kan såra mina känslor så, som när man
behandlar mig som en lärd kvinna». M:lle de Scudéry
vågade emellertid kritisera sin samtid. »Finns det
någonting löjligare än det sätt varpå man uppfostrar
kvinnorna? Man vill inte ha dem koketta och
lättsinniga, men man är mycket noga med, att lära dem allt,
som kan föra dem på den vägen, och man undviker
omsorgsfullt allt, som kan befästa dem i dygden och
ge sysselsättning åt deras tankar.» En annan gång
säger hon: »Kvinnan, som måste visa prov på god smak
ända till sin död och som måste tala ända till sitt sista
andedrag, lär man ingenting, som kunde komma
henne att tala förnuftigare och handla bättre».
M:lle de Scudéry visar på de svårigheter, som stått
i hennes väg, ty sextonhundratalsmännen hade ingen
som helst sympati för kvinnliga pretentioner.
Fenélon, den store ärkebiskopen, var i detta fall ett
undantag. Även kvinnorna delade männens fördom. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
