Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 1. Det sjuttonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 W. L. GEORGE
Maintenon själv hånar kvinnan, vad kan man då vänta
av männen! Läsaren bör ta en titt in i någon av dessa
kostliga, mycket omskrivna tillställningar, som kallades
»salonger». Det var de rika damerna, som höllo salong,
där de på en bestämd veckodag mottogo sina vänner.
Man mäöttes för att prata, och damerna gåvo sin
mening tillkänna om allting. Unga aristokrater, lärda
män och fritänkande präster bildade den lysande
församlingen. Man diskuterade kärlek, politik och poesi.
Man var mycket kvick, djup och känslofull, vilket inte
hindrade, att man kunde få höra rätt oanständiga
historier. En och annan talade teologi. Kvinnorna började
att intressera sig för vetenskapliga problem. I mitten
av salongen kunde man råka få se en jordglob med
Centralafrika som en tom yta, med Amerika vitt väster
om New York: värdinnan var en intresserad geograf.
Ut ur ett fönster pekade ett teleskop: husets fru var
astronom. Eller kanske var hon läkare, som inte
kände andra kurer än åderlåtning. Hon var löjlig. Hon
svängde sig med ord, som hon inte förstod, och
naturligtvis skrattade man åt henne. Särskilt bitter var
Molière. Hör, hur han låter sitt språkrör tala till
blåstrumporna:
Jag lider icke se struntböcker i var vrå,
och utom den Plutark, jag hänger kragen på,
du genast kasta bör på elden denna smörja. 1
1 A. Malmstedts övers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
