Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 3. Några kvinnotyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 W. L. GEORGE
kriget och bidrog därigenom att vidmakthålla den
traditionella fiendskapen mellan Frankrike och
England. Hon hjälpte till att få Turgot avlägsnad, den
ende som möjligen kunde ha lyckats reda upp
finanserna och hejda revolutionen. Sedan franska
revolutionen brutit ut, hade hon sitt finger med i varje
misslyckad åtgärd att stävja den. Först rådde hon till
motstånd till varje pris, sedan till flykt. Hon avskydde
massan och förstod inte, varför den fordrade bröd.
På hennes tid förekom det ännu, att kvinnor
hudflängdes och brändes med glödande järn. Vi ha aldrig
hört, att hon lade sig i den saken. Egentligen borde
Marie Antoinettes epitafium lyda: hon förstod konsten
att dö, men hon kunde ej konsten att leva.
I England hade emellertid under tiden en del
kvinnliga romanförfattare börjat uppträda. Vi nämna den
något besynnerliga Mrs Aphra Behn och den mer
betydande Fanny Burney, författarinnan till »Evelina».
Fanny Burney målar en vedervärdig värld. En ung
dam svimmar vid underrättelsen, att hennes far
kommit hem igen efter en tids frånvaro. Hennes
hjältinnor gråta alltid. Alltid äro de olyckliga. Man kan inte
säga annat än, att de äro verkligt kvinnliga kvinnor.
De äro nämligen så känsliga, att exempelvis Camilla
inte vågar tänka på, att en man skulle kunna ens få
kyssa henne på handen ...
Det hela är typiskt för »känsloupplysningens» tidevarv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
