Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
nödlögn, och som dikteras af världsklokhet. Det är inte nog med
att barnet inte får själft säga en nödlögn, det bör inte heller få
känna till, att det finns en lögnaktighet, som af de fullvuxna
utan samvetsbetänkligheter öfvas.
Skulle barnet ljuga af feghet, af fruktan för följderna af en
handling, så bör modern söka stärka det moraliska modet, visa
det föraktliga i fegheten och söka förmå det att frivilligt bekänna.
När ett barn ljuger af fruktan för straff, kan man säga, att
det möjligen slipper straff eller får ett lindrigare, om det öppet
bekänner, men man får inte söka drifva det till bekännelse
genom löfte om fullkomlig strafflöshet eller om en belöning till
och med. Ej heller bör man söka framlocka bekännelsen genom
häftighet eller hotelser.
När barnet erkännt osanningen, bör modern allvarligt tala
med det samma, och visa sin djupa smärta öfver dess fel. Hon
bör genom att vädja till dess själfkänsla komma det att blygas
öfver lögnen och bör låta det förstå, hvilken föraktlig,
förnedrande handling det gjort sig skyldigt till.
Skulle sanningen ännu inte vara riktigt uppdagad, är det
bättre att för en gång låta sig nöja, ty det är nyttigare, att en
osanning en gång blir ostraffad, än att sanningen orättvist
skylies för lögn.
Skulle barnet trots kärleksfulla förmaningar och allvarliga
varningar ändå neka, bör modem söka inverka på dess samvete
och religiösa känsla samt på dess själfkänsla. Det bör, såsom
ofvan sades, få lära sig förakta fegheten och den därpå
beroende lögnen; man bör klarera för det, att själfförakt blir följden
för den, som förnedrar sig till att svika sanningen.
Vi hafva redan förut sagt, att modern någon gång kan lofva
barnet att möjligen få slippa straff, om det bekänner.
Strafflös-heten får dock inte bli någon regel, ty då bekänner barnet, blott
för att det vet, att det slipper undan straff. Straffet kan göras
villkorligt: sker det en gång till så . . .
Det bör annnars aldrig med säkerhet veta, om det kommer
ifrån straffet eller ej. Men bör få klart för sig, att straffet är
en naturlig följd af synden, och att, om också modern skänker
efter sitt straff, så är dock osanningen en synd, som mer än
någon straffar sig själf.
Allt efter barnets uppförande kan en förståndig moder
mildra straffet eller inskränka det blott till en allvarlig varning i
den trängre familjekretsen. Bestraffning för osanning bör inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
