Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Ofta äro de taktfulla nog att ej direkt motsäga den talande
och kunna understundom till och med gifva honom rätt, men sedan
detta skett kommer en oändlig mängd upplysningar, hvilka äro
ämnade att framhäfva deras egen vishet. Härigenom kullkastas ej
sällan allt hval den föregående talaren sagt, och af det hela
framgår öfvertygelsen om den egna klokheten och tron på den andres
dumhet.
Sådana personer, som vilja veta allting bättre än andra, äro
i sitt slag lika taktlösa som den nyfiket frågande, och båda kunna
i umgänge ofta framkalla obehag och förstämning.
Men det är just sådant, som den bildade bör taga sig till
vara för. Den, som vill röra sig i bildadt sällskap, måste
undvika allt sådant.
En mor, som vill, att hennes barn skall räknas till de bildades
led, måste därför lära dem, att en af reglerna för god ton är, att
tala och tiga i rätt tid.
Dömande af andra.
En annan, mycket gammal svaghet är att se grandet i sin
broders öga, men ej bjälken i sitt eget.
Domen öfver andra står i nära sammanhang med förtalet,
som glädes öfver att kunna måla sin nästa i svarta färger. Roten
till detta dömande och till det lömska förtalet är
egenrättfärdig-heten, som yfves öfver sin egen förträfflighet och tror, att den
samma stiger i och med det samma, att nästan ställes så lågt som
möjligt.
Första upphofvet till förtalet är det i barndomen tålda skvallret.
Får ett barn ostördt skvallra på syskon, kamrater och tjänare,
växer dess tadelsjuka, och det blir med åren en förtalande
människa, som genom detta lyte utestänges från de bildades krets.
Vi vilja afsluta detta kapitel om bildning med ett citat af
Goethe, som i en fint bildad kvinnas mun lägger följande
klagomål öfver den sanna bildningens förfall.
»Jag kan ej förstå, hvad det blifvit af oss, hvart bildningen
i sällskapslifvet tagit vägen. Hur mycket tog man sig ej förr till
vara för att i umgänget beröra sådant, som kunde vara obehagligt
för den ene eller andre.
Protestanten undvek att i katolikens närvaro säga något
förlöjligande om den senares religiösa ceremonier, den strängaste
katolik lät inte protestanten märka, att han ansåg sin egen religion
såsom den allena saliggörande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
