Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
intet tadel och blir genast vid misshumör. Ett sådant sinnelag
får inte behandlas med för stort öfverseende.
Märker man ett ofta återkommande dåligt humör hos barnet,
måste det varnas och straffas. Menar det sig hafva blifvit
föro-lämpadt af en kamrat, måste det i dennes närvaro säga skälet
till sitt misshumör. Vägrar det att gcra det, måste det isoleras
från de andra, tills det säger skälet, hvilket vanligtvis är en
obetydlighet. Man kan då med lätthet visa barnet det dåraktiga i
dess trumpenhet och förmå det att bedja den andra parten om
ursäkt. På samma sätt behandlas barnet, om det vid minsta
tadel menar sig vara orättvist behandladt, och trumpenheten tar
sken af martyrskap.
Skulle ett barn på något sätt förgått sig mot ett annat,
måste det ödmjuka sig själft och bedja om förlåtelse, liksom det
å andra sidan skall uppfostras till en sådan foglighet, att det är
snart att förlåta och glömma lidna oförrätter.
Vill man lyckas med barnets bjärtebildning, måste man alltid
låta det felande barnet förstå, att det fötsyndat sig mot kärleken,
att det förlorat föräldrars, syskons och kamraters tillgifvenhet, och
att det blott genom ett kärleksfullt handlingssätt kan återvinna,
hvad det förlorat.
Sedan förlåtelsen är begärd och gifven, kan man skenbart
oafsiktligt framkalla tillfällen för syskon och lekkamrater att
bevisa den felande någon vänlighet, uppfylla en önskan, göra honom
en, glädje eller dylikt. Detta kommer honom dels att blygas och
dels att fyllas med kärleksfulla känslor, då ban vet med sig, att
han i grund och botten inte förtjänat kärlek och vänlighet.
Tröga sinnen, som taga föga intryck af glädje och sorg,
måste väckas, så att de känna lifligare både för sig själfva och
andra.
Allt för lifliga däremot måste dämpas, så att de inte på
grund af sitt lifliga lynne bli osäkra och vankelmodiga, hastigt
växla mellan hat och kärlek samt i lifligheten begå öfverilningar.
Sådana naturer halka ofta i ifver oförmärkt öfver skillnaden
mellan rätt och orätt.
Liksom den tröge och den allt för liflige ej kunna vara fullt
lyckliga i lifvet, så kan ej heller den allt för känslige, som finner
njutning i lidandet, vara det. Men då en moder gärna vill se
sitt barn lyckligt, bör hon uppbjuda allt, så att det genom
uppfostran får jämnvikt mellan själsstämningarna.
Mycket godmodiga, smeksamma, vänliga barn kunna vid
mognare år ofta göra föräldrarna mycken sorg, om dessa behandla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>